Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakt, av överste Bertil Burén och professor emeritus Martin P:n Nilsson - Jaktens historia - Jakt i nyare tid - Jakten i Norden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAKTGEVÄR OCH JAKTAM M U N I TI ON
men avskaffades även där genom 1848
års revolution.
Följden blev så gott som överallt en
oerhört stark beskattning av
villebrådsstammen. Mellaneuropas bönder, som
under århundraden haft svåra lidanden
att utstå genom sina furstars jaktpassion,
gåvo på många ställen utlopp åt sitt
ingrodda hat genom att nära nog helt utrota
villebrådsstammen. Detta framtvingade
i de flesta länder statliga åtgärder till
villebrådets skydd. Samtidigt började
bland jägarna en mera sportslig och
rationell syn på jakten att göra sig
gällande, framför allt inom de
jägarorgani-sationer, som på 1800-talet bildades i de
flesta kulturländer.
Grundtanken i denna nya uppfattning
är att vårda och skydda det vilda och
att vid jakten spara det ur arvssynpunkt
värdefullaste.
Jakten i Norden.
Fynd i torvmossar och på gamla
boplatser visa, att jakt förekom i Norden
redan under förhistorisk tid.
Sålunda har man i en torvmosse i Danmark
funnit skelett av en uroxe, vars revben förete
sår, i vilka rester av flintspetsen på det
dödande vapnet påvisats. I en mosse vid Önnarp
i Skåne fann man 1840 ett annat skelett av
uroxe, på vilket ländkotorna visade sår av ett
spetsigt föremål, troligen en pil eller ett
kastspjut med flintspets. Likaså har man funnit
en underkäke av en kronhjort med
kvarsittande flintskärvor. Även vildsvin jagades
under denna tid. Sålunda har man i Danmark
funnit skelett av ett sådant, i vilket pilspetsar
av flinta suttit kvar.
De fornnordiska sagorna förtälja om jakt.
De fornnordiska sagorna vittna om att
jakten icke endast var ett viktigt
näringsfång utan även av nordborna
idkades som nöje och tidsfördriv.
I Snorre Sturlassons kungasagor berättas, att
Olof Skötkonung (omkring 1000 e. Kr.) jagade
med falk och att han använde hundar för
apportering. Att jakten alltifrån äldsta tid
varit ett omtyckt tidsfördriv för konungar och
stormän framgår även därav, att flera danska
konungar satte livet till vid jaktpartier.
Likaså dödades genom ett vådaskott av en pil
en son till Valdemar Sejr, som själv
tillfångatogs under en jakt.
Jakten blev under Vasatiden konungarnas och
stormännens privilegium och förnämsta
tidsfördriv.
Många bestämmelser i
landskapslagarna och senare i landslagarna visa, att
jakten under medeltiden var ett viktigt
näringsfång och bedrevs av allmogen i
hela landet. Från Gustaf Vasas tid
inskränktes emellertid allmogens jakträtt
allt mer till förmån för konungen och
de högre stånden. De följande
Vasakonungarna voro också ivriga jägare och
likaså drottning Kristina, som även
jagade med falk.
Framför allt blevo emellertid den
pfalziska ättens konungar berömda som
jägare. Carl XI var sin tids oförvägnaste
björn- och vargjägare och införde även
parforcejakt på kronhjort. Carl XII, som
ärvt faderns kärlek till jakten, var
under sina första regeringsår en lika
passionerad som djärv björnj ägare.
Även inom de privilegierade stånden
bedrev man ivrigt jakt under dessa
århundraden. Därvid började man från
slutet av 1500-talet använda eldvapen,
varigenom jakten med drivande hund
fick stor betydelse.
Allmogens jakträtt hade däremot
under denna tid allt mer inskränkts,
samtidigt som dess skyldighet att hålla efter
rovdjuren kvarstod. Först med
frihetstiden inträdde en ändring häruti, och 1789
utfärdade Gustaf III en lag, som förenade
jakträtten med äganderätten till jorden.
Första hälften av 1800-talet de stora
björn-jägarnas och björnskallens tid.
I slutet av 1700-talet och under första
hälften av 1800-talet fingo de stora
skallen på björn och andra rovdjur delvis
karaktären av sport tack vare några
storjägare, främst hovjägmästare Herman
Falk och engelsmannen Llewellyn Lloyd,
vilka båda fällt ett 100-tal björnar i
Värmlands storskogar. Alltsedan Magnus
Erikssons allmänna landslag (omkring 1350)
hade allmogen varit skyldig att deltaga
i dessa björnskall.
För övrigt var tiden från slutet av
1700-talet »det hejdlösa dödandets tid»,
417
14—NFS. IV
418
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
