Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakt, av överste Bertil Burén och professor emeritus Martin P:n Nilsson - Konsten att skjuta - Utrustning - Sportjaktens värde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAKTGEVÄR OCH J AKT A M M U NITIO N
denne på 0,is sprungit 1 m. Då avståndet
mellan nos och bog är 20 cm, bör man alltså för
att träffa framdelen (bogen) hålla omkring 80
cm, d. v. s. en dryg hårlängd eller en knapp
meter framför.
Vid skjutning mot snabbflygande fåglar
kräves på 30 m en framförhållning av rapphöna
1,5 m, morkulla 1,6 m, orre 2,5 m, fasan 3,0 m,
tjäder 3,3 m, ejder 4,0 m, gräsand 4,5 m, allt
beräknat för raka sidskott (90°). Är
rörelseriktningen sned, måste framförhållningen
minskas. Om fågeln flyger rakt mot eller rakt från
jägaren, sker riktning som på stillasittande
fågel. Då emellertid en mot eller från jägaren
flygande fågel i regel passerar över jägarens
huvud, måste framförhållning tillgripas även
i detta fall. Motskottet anses av många svårt,
enär bösspipan skymmer fågeln. Man bör söka
få iväg skottet i god tid genom att följa fågeln
med siktlinjen och på lämpligt avstånd — då
geväret står i ungefär 45° mot marken — rycka
upp riktningen förbi fågeln och under
rörelsen göra avfyringen mot näbben eller strax
framför denna. Skulle skottet ej gå, förrän
fågeln är rakt ovanför skytten, måste man
betänka, att avståndet blir mycket kort, så att
riktningen blir så gott som utan
framförhållning med avfyringen under fortsatt rörelse.
Har fågeln passerat, håller man under.
Mot en fågel, som lyfter från marken, måste
man hålla väl upp mot huvudet men betänka,
att t. ex. en gräsand eller fasan icke får upp
full hastighet, förrän den flugit ett gott stycke.
Framförhållningen måste därför rättas efter
fågelns fart i skottlossningsögonblicket.
En förutsättning för att kunna skjuta
väl på rörligt vilt är, att gevärets kolv
och avvägning passa skytten. Geväret
skall »ligga väl». Den vane flyktskytten
siktar med en sådan bössa så gott som
aldrig på en flygande fågel. Erfarenhet
och övning göra, att han, när fågeln
lyfter, automatiskt riktar och fyrar av mot
en punkt i rymden, där fågeln kommer
att passera.
Allt skytte mot levande vilt bör vara
förberett på jaktskyttebanan. (Jfr art.
Jaktskytte.)
UTRUSTNING.
Som jaktdräkt kan man använda vilken
sportdräkt som helst, förutsatt att den ej alltför
mycket sticker av mot den terräng, i vilken
man jagar. För skjutningen kräves en viss
rymlighet över axlarna.
Vintern ställer särskilda krav på dräkten,
särskilt vid stö var jakt, då jägaren stundom
måste springa sig varm och därefter långa
stunder stå orörlig. Man måste undvika att
bli svettig, och det är därför bättre att lossa
på klädseln, medan man springer, och even-
tuellt stoppa ned röck eller tröja i ryggsäcken.
Man får dock ej glömma att vid framkomsten
till passet åter ta allt på sig.
Muddar, som täcka hela handen ned till
fingrarna, äro ändamålsenliga. Snedfickor, fodrade
med harskinn, tillåta jägaren att hålla händerna
varma utan att allt för mycket äventyra
skjutberedskapen.
Vad fotbeklädnaden beträffar, äro jaktkängor
eller stövlar av gummi utmärkt skydd mot
väta på hösten. Vintertid bli de emellertid
kalla, särskilt om man först gått sig varm, så
att utdunstningen från fötterna avsatt sig på
insidan och fuktat strumporna. Då passa ett
par välsmorda läderkängor bättre. De skola
alltid smörjas dagen före användandet, ty i
nysmorda kängor fryser man snart om fötterna.
Som huvudbonad väljer man en hatt med ej
alltför stora brätten, vintertid en varm mössa,
som kan dras ned över öron och nacke.
Ryggsäck har alltmer kommit i bruk, den
bäres mera obesvärat och erbjuder många
fördelar framför jaktväskan, vars största förtjänst
torde vara, att man kan komma åt dess
innehåll utan att ta den av sig.
Till utrustningen bör det vidare höra en skarp
slidkniv med bred, omkring 20 cm lång klinga,
hundkoppel av läder, som icke skramlar, finare
och grövre snören, några papperspåsar, en bunt
kräppapper samt första förband.
SPORTJAKTENS VÄRDE.
Utom ett betydande materiellt värde
ger jakten sina utövare ett stort
sports-ligt utbyte.
Den ungdom, som får lära sig
jagan-dets teknik av äldre, verkliga jägare,
bibringas också en rätt uppfattning om
människans skyldighet mot den
djurvärld, som rör sig i skog och på fält, och
fattar en varm kärlek till detta djurliv.
I de flesta fall leder detta till att
vederbörande under sin jaktutövning
omsorgsfullt strävar efter att endast skjuta
sådant vilt, som ur jaktvårdssynpunkt
bör utgallras, och först och främst
ständigt bemödar sig om att fälla sitt
villebråd med ett skott.
För den, som en gång fångats av
jaktens tjusning, måste allt vika, när
möjligheten yppar sig att få komma ut i
skog och mark med bössa och hundar.
Det är icke dödandet, som lockar, utan
helt andra känslor — nöjet att se haren
studsa undan i gläntorna eller rävens
mjuka galopp över tuvorna, att höra
hundar, som man själv fött upp, avlägga sitt
426 434
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
