Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kortdistanslöpning - Historik, av redaktör Sven Lindhagen, Kortdistanslöpning under antiken av redaktör Rune Carlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KORTD1STANSLÖPNING
Bild 4. Starten för finalen på 400 m vid OS 1904. Icke mindre än 13 man starta (en t. o. m. bakom
de andra), och man kan lätt föreställa sig vilken trängsel, som måste ha rått i kurvan.
rera med andra världsdelar på de kortaste
sträckorna. Under 1900-talet har England haft
sprinters av världsklass i W. R. Applegarth, W.
A. Hill och H. M. Abrahams samt negrerna H.
F. V. Edward och J. London. Tysklands bäste
sprinter fore världskriget 1914—18 var R. Rau,
senare ha de bästa varit H. Houben, G.
Lammers, H. Körnig, E. Borchmeyer och J.
Scheu-ring. Holland har under 1930-talet haft flera
utmärkta representanter, främst C. Berger och
M. B. Osendarp, och Italien har kring 1940
konkurrerat med Tyskland om hegemonien i
Europa, främst genom O. Mariani och C. Monti.
Frankrike har haft flera goda sprinters, och
även många andra länder ha haft enstaka
ypperliga representanter.
USA och England ha dominerat 400 meter.
Under det att man som nämnts redan
från början löpte 100 m på skilda banor,
blev detta på 400 m och 440 yards fallet
först efter 1908, då OS-finalen på 400 m
annullerades på grund av att
engelsmannen W. Halswelle hindrats. Det
bestämdes då, att omlöpningen skulle äga rum
med deltagarna på skilda banor.
Småningom blev detta regel utom i USA och
England, där man fortfarande vanligtvis
löper på gemensamma banor.
400 m och 440 yards ha i allmänhet
dominerats av USA och England. Den förste »store»
representanten var L. E. Myers, USA, som i
slutet av 1870- och början av 1880-talet
presterade ypperliga resultat på 100—880 yards och
bl. a. löpte »kvartmilen» på 48,f>s.
Engelsmännen H. C. L. Tindall och E. C. Bredin
övertogo därefter hegemonien, men senare har
USA i allmänhet spelat främsta rollen med
en rad ypperliga representanter, bland vilka
främst må nämnas W. Baker, T. E. Burke, M.
W. Long, J. Meredith, R. Barbuti, B.
Eastman, W. Carr, A. Williams och G. Klemmer.
Sydafrika hade omkring 1920 en
utomordentlig representant i B. G. D. Rudd, och Canada
har haft många goda löpare, speciellt J. Ball
och J. Loaring.
Under 1900-talet har England i W.
Halswelle, E. Liddell, A. Brown och W. Roberts
haft 400 meterslöpare av världsklass, medan
Tysklands bästa ha varit H. Braun, A.
Metz-ner och framför allt R. Harbig, som i
konkurrens med M. Lanzi, Italien, pressat
världsrekordet till 46,os.
Kortdistanslöpning i Norden.
Kortdistanslöpning tycks i allmänhet ej
passa nordiskt kynne och temperament.
Sålunda har Norden blott erövrat två individuella
olympiska medaljer på korta sträckor: genom
E. Schultz, Danmark (1900), och N. Engdahl,
Sverige (1920), båda på 400 m.
På 100 m hade danskarna även före och
efter 1900 Nordens bästa i F. Petersen och H.
Grönfeld.
Sverige hade 1906—12 en mycket god
sprinter i K. Lindberg, som nådde finalen på 100 m
vid OS 1906 och följ. år slog engelske mästaren
J. W. Morton. Vid OS såväl 1912 som 20 blevo
svenska stafettlag olympiska pristagare på 4X
100 m, men senare har blott L. Strandberg
varit av världsklass. Norge har haft flera goda
sprinters, bl. a. O. Rustad, O. Frogner, B.
Guldager, P. O. Andersen och H. Tranberg.
Danmarks bäste har varit M. Sörensen i
början av 1920-talet, medan Finlands främsta ha
varit L. Härö, I. Helle. E. Koponen, A.
Tam-misto och A. Savolainen. Ingen av de
ovannämnda nordiska representanterna har dock
varit av Strandbergs klass.
951
974
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
