Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kråkjakt - Krängning - K. S. S. S. - Kuba →Cuba - Kuck, John - Kugelberg, Björn - Kugelberg, Erik G. - Kulbana - Kuling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KULING
kan (Corvus corone). Båda arterna para sig
ofta med varandra.
I Skandinavien förekommer den grå kråkan
överallt utom i de mest ensamliggande
fjällbygderna men företrädesvis i odlade trakter.
Större delen flyttar på vintern söderut till
mellersta Europa och England.
Det enda metodiska sättet att jaga
kråkor är skyttet för levande eller
uppstoppad uv (->-Ståndskytte). Jaktvårdaren
försummar dock sällan ett tillfälle att
komma åt kråkorna. Ett sådant tillfälle ges
t. ex. när man på våren hör kråkhonan
ligga i boet och utstöta korta kraxningar.
Man följer försiktigt ljudet, tills man står
under trädet. Där klappar man i
händerna eller ropar. Kråkan flyger då ur
boet och kan erbjuda flyktskott.
Efter första veckan i juni pläga
kråkungarna vara nyss utflugna, och har man
väl upptäckt kullen, äro de i regel lätta
att skjuta. Med harpipan kan man locka
till sig enstaka kråkor. B. B.
Krängning (eng. heel, ty. Krängung),
sjöt., är ett fartygs lutning mot
vattenytan; är denna ständig, säges fartyget ha
»slagsida» (styrbords eller babords). W.
K.S.S.S., eller KSSS, förk. av
Kungliga ->Svenska Segel Sällskapet.
Kuba ->Cuba.
Kuck [kok], John, amerikansk
kul-stötare (f. 1905), vann vid OS 1928
guldmedalj med 15,87 m, 8 cm bättre än
tysken E. Hirschfelds en månad gamla
världsrekord.
Kuck, som tävlade för Kansas City AC, vann
amerikanska mästerskapet 1927. S. L.
Kugelberg, Björn, kortdistanslöpare,
skytt och idrottsledare (f. 1905 s/2),
disponent i Borlänge, var omkring 1930 en av
Sveriges bästa sprinters.
Kugelberg, som huvudsakligen tävlade för
IFK Malmö och under sina tyska studieår för
SC Charlottenburg, vann SM på 100 och 200 m
1931 och på 400 m 1932 samt 4x100 m 1928. Vid
OS 1928 nådde han semifinalen på 200 m och
löpte på 4x400 m i svenska laget, som blev fyra.
Han är sedan 1936 ordf. i IFK Borlänge och
sedan 1941 Svenska Idrottsförbundets
ombudsman i Dalarna.
Kugelberg vann som 16-åring sin klass vid
riksskyttetävlingen 1921 och tog riksmedaljen i
guld 1939. Han är styrelseled. i Stora Tuna skg
sedan 1935 (ordf. sedan 41) och i Dalarnas
Skytteförbund sedan 1938. S.L.
Kugelberg, Erik G., skytt (f. 1891 e/3),
major i Linköping, är Sveriges och
säkerligen också Europas hittills främste
snabbskytt.
Kugelberg blev
förbundsmästare i
öster-götlands skfb 1917, 20
och 25 samt i
fältskjutning 18, 24, 29 och 31
och tog riksmedaljen i
guld 1924. Han har
bildat skola som
snabbskytt och visat sin
överlägsenhet även i
Finland och Norge vid de
nordiska
officerstävlingarna. Som skytteledare
har han kraftigt bidragit till utvecklandet av
truppfältskjutningarna.
I fri idrott var Kugelberg 1910—12 en av
Sveriges bästa mångkampare. Han tävlade för IFK
Norrköping, vann SM i tiokamp 1911 och blev
7. man vid OS 1912, där han även deltog i
femkamp men blev utslagen. K. A. L.
Kulbana kallas den bana, som en ur
ett eldvapen avskjuten projektil
beskriver från mynningen till målet. Den
bildar såväl i lodplanet som i vågplanet en
kroklinje.
Genom tyngdkraftens inverkan får kulbanan,
sedd från sidan, formen av en parabel, som
dock deformeras (förkortas) genom
luftmotståndet.
Ej heller i vågplanet är kulbanan ens i
stillastående luft rak. Loppets räffling bringar
nämligen kulan i rotation kring sin längdaxel,
och detta ger upphov till rotationsavdriften.
Denna avdrift, åt höger vid högerräfflade
vapen och omvänt, är en komplicerad företeelse
och resultatet av tre olika på kulan verkande
krafter, av vilka två verka åt samma håll, som
pipan är rafflad, och en åt motsatt. Även vid
måttlig vind är emellertid vindavdriften större
än rotationsavdriften.
Då man talar om olika kulbanor för samma
gevär, menar man i regel kulbanorna vid olika
siktupplägg.
Dessutom ge givetvis olika slags ammunition
olika kulbanor. För de flesta slag av
jaktammunition är huvudsaken att få en kulbana,
som är så flack (d. v. s. så obetydligt krökt) som
möjligt på korta och medellånga avstånd. Hög
utgångshastighet är därvid viktigast.
Armége-värsammunition måste däremot ge en flack
kul-bana även på långa avstånd. Därvid är kulans
aerodynamiska form (belastningen samt
spetsens och bakre delens form) av största
betydelse. K. A. L.
Kuling, sjöt., är beteckningen för en
relativt kortvarig vind av större eller
mindre häftighet. Jfr Kultje.
1053
1054
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
