Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kälkbacksåkning, av redaktör Rune Carlsson och redaktör Sven Lindhagen - Kälkstakning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÄLKSTÅKNING
Bild 9. Ett parti av nedre delen av Cresta Run.— Foto O. Rutz, S:t Moritz.
stålrörsmedar, förenade med starka järn,
på vilka en med stoppning försedd planka
är monterad (bild 6). Den åkande ligger
framstupa på skeletonen.
Den kanadensiska toboggan, i
Mellaneuropa vanligen kallad canadier,
tillverkas numera utom av björk även av
hickory och andra träslag och liknar den
ursprungliga (bild 3). Även på denna typ
åker man liggande framstupa och styr, i
den mån detta behövs, med fötterna.
I Schweiz och i Tyskland använder
man utom skeleton även de gamla
formerna av träkälkar, som mer eller
mindre likna den gamla schweiziska
»Handschlittli» (bild 2). På dessa kälkar
åker man i sittande ställning och styr med
fötterna eller med hjälp av käppar.
I Norge använder man så gott som
uteslutande en specialform (bild 7), en låg,
1—2 m lång träkälke, på vilken de åkande
sitta upprätt eller ligga på rygg. Den
styres med hjälp av en 4—6 m lång, smal
stång, som släpar efter kälken och som
bromsar upp farten, så att denna ej blir så
hög som vid skeletonåkning.
Banorna.
Tävlingar i skeletonåkning försiggå i
särskilt för ändamålet byggda isbanor
med branta kurvor, försedda med vallar.
Hastigheter på omkring 120 km/tim. äro
ej ovanliga, och skeletonåkning är
därför en riskfylld sport, som krävt många
dödsoffer.
1151
Världens mest berömda skeletonbana är den
1885 anlagda Cresta Rim i S:t Moritz. Hela
banan har en längd av 1206,5 m med en
höjdskillnad av 156,7 m. Rekordet för hela
sträckan (Grand National) sattes 1936 av W. Fiske,
USA, med 57,7s.
Tävlingar på kanadensisk toboggan
försiggå vanligen på raka, isade banor,
på båda sidor begränsade av snövallar,
varigenom toboggan så att säga styr sig
själv. Tyngdpunkten ligger lågt, och
denna sport är genom de höga vallarna och
frånvaron av kurvor relativt ofarlig trots
de stora hastigheterna.
I allmänhet omfattar en tävling på
skeleton eller toboggan fyra lopp, och
sammanlagda tiden är avgörande.
Litteraturanvisningar: T. A. Cook,
»Tobog-ganing» (i »lee Sports» 1901), och W. Duston
White, »The Book of Winter Sports» (1925).
Kälkstakning är en i Bayern ännu
förekommande sport, som tillgår så, att en
liten, mycket låg kälke på skarpa
järn-medar (ty. Knochenschlitten, i s. ö.
Europa och Schweiz även Eisigel) stakas
fram på isen med kraftiga stavtag av en
person, vilken ligger framstupa på
kälken (bild 1). Stavarna äro i spetsen
försedda med skarpa ispikar, och på glansis
kan en avsevärd hastighet uppnås. En
liknande sport utövades av
fiskarbefolkningen vid en del fjordar i Norge ännu i
början på 1900-talet. De norska kälkarna
1152
Tryckt Vis 41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
