Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landhockey, av fil. doktor Albert Hirn och redaktör Rune Carlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANDHOCKEY
Lindrigare förseelser bestraffas med frislag,
svårare med straffbully eller straffhörnslag.
Vid frislag, som sker från det ställe, där
förseelsen begicks, får ingen annan än den
utförande befinna sig närmare bollen än 4,5 m (5
yards). Vid förseelse av en försvarande
spelare inom slagcirkeln dömes straffbully, 4,5 m
framför mållinjen. Därvid måste samtliga
spelare utom de båda utförande befinna sig
utanför 22,5 m-linjen.
Hörnslag utföres från en punkt 3 m från
hörnflaggan. Samtliga spelare i det försvarande
laget skola, tills slaget utförts, befinna sig bakom
egen mållinje, samtliga anfallande spelare
utanför slagcirkeln. Straffhörnslag utföres på
samma sätt. Dock får bollen placeras var som helst
på mållinjen men ej mindre än 9 m från
närmaste målstolpe.
Teknik och taktik.
Klubban föres i regel med båda händerna
och endast när det gäller att öka räckvidden
med en hand. Det vanliga greppet är med
vänster hand om klubbans ända och höger en eller
två handsbredder lägre.
Då man endast får
slå med klubbans ena
(vänstra) sida, ligger
svårigheten i
landhockey i att slå bollen
åt höger. Detta kan ske
på två sätt. Antingen
springer man förbi
bollen och slår den med
ett forehandslag efter
en stark vridning med
kroppen åt höger, eller
också slår man med
omvänd klubba
(re-verse ströke). Detta
slag utföres genom att
klubban vrides åt
vänster, så att spetsen riktas mot spelaren (bild 5).
Utom dessa slag förekommer ett annat
(push), som mer har karaktären av fösning.
Därvid låter man höger hand glida ned på
klubbskaftet och ger bollen fart genom en
rörelse med högra handen, under det att den
vänstra endast användes för att styra klubban.
En variant av detta slag (scoop) åstadkommes
genom att man ytterligare sänker höger hand,
varigenom bollen lyftes från marken.
Alla dessa slag, framför allt forehandslaget,
måste komma från höften. Därigenom blir det
ej nödvändigt att taga ut slaget så långt med
armarna, varigenom också en bättre kontroll
av bollen ernås.
En nödvändig förutsättning för ett slags
riktiga utförande är ett gott fotarbete. Båda
fötterna måste vid slagets utförande ha kontakt
med marken.
När man stoppar en boll, skall detta ske så,
att bollen omedelbart kommer under full
kontroll, vilket sker genom att man ger efter med
17
klubban eller den del av kroppen, med vilken
man stoppar bollen. I allmänhet bör man
använda klubban för att stoppa bollen.
Taktiken i landhockey är i stort sett
densamma som i bandy. Ytterhalvbackarna bevaka
i regel motståndarens yttrar, under det att
centerhalvbacken och backarna markera
in-nertrion. Backarna få aldrig gå för långt upp
utan skola hellre möta motståndaren vid
målcirkeln, som denne måste passera, innan han
får skjuta.
Träning.
Träningen måste dels gå ut på att driva upp
snabbheten, dels att nöta in slagtekniken.
Snabbhetsträningen bör omfatta startövningar
från stående ställning, löpning i sick-sack
o. s. v. Teknikträningen måste främst omfatta
inlärande av forehandslaget, som måste kunna
slås även åt höger. Viktigt är att lära sig slå
utan att taga ut slaget för långt. Detta övar
man bäst genom att stå invid en vägg och låta
någon kasta bollen till sig.
Tävlingsstatistik.
Landhockey har förekommit vid OS 1908 och
1920 samt sedan 1928.
I följande laguppställningar, som gälla
finalerna, anges spelarna i ordningen målvakt,
högerback, vänsterback, högerhalvback o. s. v.
till vänsterytter.
London 1908.
Utom de fyra brittiska länderna deltogo
Tyskland och Frankrike.
1) England, 2) Irland, 3) Skottland och Wales.
— Final: England—Irland 8—1. Match om tredje
pris förekom ej.
England: H. I. Wood; L. C. Baillon, H. S.
Freeman; A. H. Noble, E. \V. Page, J. Y. Robinson;
E. Green. R. G. Pridmore, S. H. Shoveller, G. Logan,
P. M. Rees.
Antwerpen 1920.
Endast 4 nationer deltogo. Tävlingen
genomfördes efter seriesystem.
1) England, 2) Danmark, 3) Belgien, 4)
Frankrike. — England vann sina matcher överlägset.
Danmark segrade utan svårighet över
Frankrike (9—1) och Belgien (5—2).
Namnen på spelarna i det segrande engelska
laget kunna numera ej utan stora svårigheter
fastställas. Centerforward och bäste spelare
var även denna gång S. H. Shoveller.
Amsterdam 1928.
I turneringen deltogo 9 nationer, uppdelade i
två grupper. Gruppsegrarna möttes i en final
om 1. plats, tvåorna i en om 3.
1) Indien, 2) Holland, 3) Tyskland, 4) Belgien.
— Danmark kom på 3. plats i första gruppen.
Final: Indien—Holland 3—0. Match om tredje
pris: Tyskland—Belgien 3—0.
Indierna, som för första gången spelade i
Europa, voro mycket överlägsna och vunno
samtliga 5 matcher med målkvoten 29—0.
Indien: R. J. Allen; M. E. Rocque, L. C.
Ham-mond; R. A. Norris, B. E. Pinniger, S. M. Yusuf;
18
Bild 5. »Reverse
ströke».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
