- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks sportlexikon / 5. Lahtis-Röse /
249-250

(1938-1946) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Längdlöpning på skidor - Teknik, av Nils Englund

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LÄNGDLÖPNING PÅ SKIDOR

kroppen fälles nästan vågrätt framåt,
gliden uttagas maximalt, och arbetet lägges
framför allt på benen, som göra mycket
kraftiga avsparkar. I denna typiska
»diagonalstil» kastas armen — omedelbart
före stavtaget — fram så långt det går,
och staven nedsättes ungefär lodrätt.

Lyckselestilen användes speciellt av
smidiga löpare, som äro starka i arm-,
skulder- och bålmuskler, medan
Håsjö-stilen fordrar en stor benstyrka. Många
löpare använda en kombination av
Lycksele- och Håsjöstilarna, beroende på föret
och terrängens beskaffenhet. Under
1940-talet har sistnämnda stil fått allt fler
anhängare.

Lyckselestilen är att föredraga för de
flesta, när det är gott glid och terrängen
är småknixig och omväxlande. Om
spåret är mycket »krokigt», d. v. s. går
genom småskog eller snår, sker löpningen
med korta glid eller närmast
småspring-ande med ett och annat kraftigt staktag,
där plats för ett sådant erbjuder sig. I
tungt före, d. v. s. i tö eller djup snö, då
spåren äro lösa eller då stavfästet är
dåligt, är Håsj östilen att föredraga.

Gäller det att åka långa sträckor (3—5
mil), är det för så gott som alla löpare
bäst att växla stil för att ej ensidigt
anstränga vissa muskelgrupper.

Principiellt kan sägas att ju lättare föret
är, dess mer arbetar man med armarna, ju
tyngre föret är, dess viktigare blir
benarbetet.

Tekniken i utförsbackar.

I regel äro icke utförsbackarna på en
vanlig terrängbana — åtminstone ej i
Sverige — så branta och svåra, att
löparen fullt behöver behärska den teknik,
som fordras i tävlingar i utförsåkning.
För att minska farten räcker det i
allmänhet med kännedom om följande
metoder:

»P1 o g n i n g» med skidorna ställda i vinkel
mot varandra, spetsarna ihop, användes i
någorlunda öppen terräng och ej alltför djup snö.

»H a 1 v p 1 o g» tillgripes, när man åker snett
nedför en backe (no. på skrå), varvid man
glider rakt fram med den övre skidan och plogar
med den undre.

Stavbromsning är — trots de »alpina»

Bild 3. Bromsning med en stav framför.

experternas ogillande av densamma — det mest
effektiva, om man ej kan överblicka banan eller
har en hindrande konkurrent tätt före sig. Man
saktar in farten med en eller båda stavarna
medelst korta, tvära mothugg (bild 3).

Att »rida på stavarna» eller att
bromsa med stavarna intill ena sidan kan någon
gång vara lämpligt, då spåret är så djupt, att
man ej kan komma upp ur detsamma och
använda plogning, eller om spåret är draget i en
så trång hålväg eller ränna, att plats för
plogning ej finnes.

I allmänhet äro utförsbackarna i en
terrängbana så öppna och lätta, att
åkaren kan köra för fullt. Viktigt är att
man därvid slappar av kroppen och
kryper ihop för att minska luftmotståndet,
i allmänhet med armbågarna vilande mot
lårens översidor eller knäna. Det är
nödvändigt att kunna vila i utförsbackar.

Tekniken i uppförsbackar.

Sättet att övervinna uppförsbackar är
ofta avgörande för utgången av en
tävling. Av stor vikt är att ha en valla, som
»biter», d. v. s. att man ej halkar tillbaka
för varje bentag, har »bakhalt».

I måttliga uppförsbackar kan löparen springa
med korta, snabba steg eller rent av staka
uppför. Är backen så brant, att löparen icke kan
gå rakt uppför, går han för att minska
lutningen i sicksack. Någon gång blir det
nödvändigt att »tvära», d. v. s. gå med skidorna
vinkelrätt mot backen. Ofta räcker det att
»saxa» skidorna med bakändarna ihop. Se i
övrigt artikeln Skidlöpning.

I tungt före och i brant stigning söker
man gå med långa steg med stavarna
snett bakom sig, så att staven bildar en
förlängning av armen. Genom att slå
skidorna fast i snön för varje steg
minskar man risken för »bakhalt».

249

250

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:12:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sportlex/5/0153.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free