Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeldistanslöpning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mëdëldistanslöpning
Medeldistanslöpare i Idrottsparken 1909, fr. v. J. Carlén, Hj. Palmquist, G. Hess, Tyskland, Ernst
Wide, K. Svärd, A. Dvorak, Böhmen, A. Manninen, Finland, J. Zander, O. Eklöf och E. Björn.
Medeldistanslöpning i Norden.
Medeldistanslöpning upptogs redan vid
den fria idrottens genombrott på
1880-talet. Till att börja med dominerade
efter engelskt mönster löpning 1 eng. mil,
men när SM instiftades 1896, upptogs
1 500 m. Engelska milen intog dock tack
vare ->Dicksonpokalen en mycket
uppmärksammad ställning till omkring 1920.
Däremot löptes 800 m sällan, innan
sträckan 1908 upptogs på SM-programmet.
Sveriges främste medeldistanslöpare under
1900-talets första årtionde var den delvis i
England skolade K. Hellström. Omkring 1908
framträdde Ernst Wide, E. Björn och J. Zander, alla
i världseliten, och därefter hade Sverige i S.
Lundgren, Edvin Wide, E. Byléhn (blott 800 m)
och E. Ny utomordentliga representanter. I
slutet av 1930-talet framträdde en helt ny
generation 1 500 m-löpare, där flertalet behärskade
sträckor upp till 5 000 m, H. Kälarne, Å.
Jans-son-Spångert, Arne Andersson, A. Ahlsén, B.
Hellström samt främst av alla G. Hägg. I
inbördes konkurrens gjorde de Sverige till
världens ledande nation, och tider omkring 3m 50s
blevo vanliga. På 800 m märktes bl. a. Bertil
Andersson, Lennart Nilsson och S. Malmberg.
Ar 1942 blev det mest glansfulla i
medeldi-stanslöpningens historia, kulminerande i Häggs
världsrekordlöpningar på 1 500 och 2 000 m samt
1 eng. mil (med Arne Andersson som
högklassig konkurrent). Den höga standarden
dokumenterades ytterligare av att inte mindre än
31 svenskar löpte 800 m under lm56s och 53
1 500 m under 4m.
Finland firade på 1920-talet stora triumfer
genom P. Nurmi, H. Larva och E. Purje på
1 500 m men har senare varit underlägset
Sverige trots goda representanter i T. Sarkama och
N. Hartikka. Norge har blott på 800 m haft
löpare av högsta nordiska klass i C. Hoff och
H. Johannesen, medan Danmark först på
1940-talet fått en del goda medeldistanslöpare.
Tävlingsregler.
Vid tävling i medeldistanslöpning indelas
deltagarna — om så erfordras — i heat med högst
10—12 man i vartdera. Mellanheat bör
undvikas och förekommer sällan annat än på 800 m
vid OS. Final får ej äga rum förrän tidigast
en timme efter sista heatet.
Vid medeldistanslöpning uppstår ofta
trängsel, speciellt i kurvorna. Praxis har utbildats,
att tävlande har rätt att »försvara sin plats»
mot påträngande löpare med arm och armbåge.
Knuffar få dock ej utdelas, rörelserna skola
blott vara avvärjande. Regeln om »2 meters
försprång», innan innerbanan tages, tolkas så,
att man har rätt att löpa in till sargen, om
motståndare ej påtagligt hindras, även om
försprånget skulle vara mindre än 2 m.
Se i övrigt art. Långdistanslöpning, sp. 200,
och Löpning, sp. 275—76. S. L.
Teknik och taktik.
Stilen i medeldistanslöpning skiljer sig
i princip ej från den som användes vid
->långdistanslöpning. Fötterna sättas i
marken framför höften, med fotbladet (ej
hälen). Frånskjutningen är kraftigare
än vid långdistanslöpning, varför
steglängden blir större. Efter
frånskjutningen pendlas benet framåt böjt i
knäleden så mycket, att tån kommer något
högre än knäet.
En löpare skall under hela loppet söka
den placering, som passar hans förmåga.
351
Tryckt 42
352
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
