Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturfolkens sport, av redaktör Rune Carlsson och fil. kand. Thure Månsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURFOLKENS SPORT
matras västkust äro ypperliga
höjdhoppare och anordna regelrätta tävlingar i
denna gren.
På Nias hoppar man icke som hos
watussi-negrerna över ett rep utan över en stenmur,
vars höjd varierar mellan 1,80 och 2 m.
Upp-hoppet göres från en omkring Va m hög, snett
mot muren ställd sten. Invånarna på Nias börja
redan vid 10 års ålder träna höjdhopp över ett
mellan två bambustänger spänt rep, och först
efter många års övning övergå de till att hoppa
över de i nästan varje by förekommande
stenmurarna. De bästa hopparna från hela ön
samlas årligen till tävling, varvid det icke bara
gäller att klara höjden utan även att göra ett
så stilfullt hopp som möjligt. Den på bild 1
t. h. avbildade hopparen fann icke nåd inför
experternas ögon.
Spjutkastning mot mål bedrives sportsmässigt
både i Stilla havets övärld och i Afrika.
Krigets krav ha på många håll
framdrivit en stor skicklighet i kast, både med
avseende på längd och träffsäkerhet.
I krig gäller det framför allt att träffa ett
mål, och därför förekommer hos många
naturfolk målkastning med spjut eller kniv.
Tydlig karaktär av sport har bl. a. en lek,
som bedrives av infödingarna på Nya Guinea.
Två män placera sig på lämpligt avstånd från
varandra och försöka att med sina spjut träffa
motståndarens mål, ett i marken nedstucket
blad av kokospalm. Spjut, som ej träffa, få
kastas tillbaka av motståndaren, och så
fortsätter leken, tills alla spjut fastnat i målen.
En liknande lek, av infödingarna kallad tölö,
förekom tidigare på Vänskapsöarna, men där
utgjordes målen av på stolpar uppsatta trä-
skivor. I vissa trakter på Nya Guineas
nordkust kastar man mot ett rörligt mål, som
utgöres av en av kokosblad tillverkad figur,
föreställande en känguru. Denna drages i ett snöre
förbi kastarna.
Även flera negerstammar i Afrika äro kända
för sin skicklighet i att hantera kastspjutet,
framför allt det tidigare nämnda watussifolket
och en annan östafrikansk negerstam, wahehe.
Särskilt watussi äro på grund av sina långa
armar och sin smidiga överkropp särdeles
lämpade för kast och nå med sina 1,30 m långa,
lätta spjut förvånande längder. En uppgift, att
de skulle kasta omkring 300 m långt, är dock
säkerligen oriktig.
Över nära nog hela Stilla havets övärld
förekom och förekommer delvis ännu ett
slags sportslig tvekamp med kastspjut.
Man använde därvid dels trästavar, dels,
framför allt på Samoa, Vänskapsöarna och
Tahiti, skarpslipade krigsvapen. När det gällde
att parera motståndarnas kast, använde man
på olika platser olika metoder. Man parerade
med spjut, käpp eller klubba eller undgick
spjutet genom att vika undan. En annan, farligare
metod, som användes på öarna i västra
Mikronesien, särskilt på Hawaii, var att med handen
fånga motståndarens spjut.
Spel med kastkäppar och spjut.
Spjutliknande käppar användas av många
naturfolk även för olika spel.
På Fidjiöarna förekom sålunda ett spel med
käppliknande redskap, som det gällde att slunga
längs marken så långt som möjligt. Ett
liknande spel, »snöormspelet», bedrevs bland
Nordamerikas indianer (-^-Canada, sp. 186).
Av delvis samma typ är en grupp spel, som
582 592
Bild 2. Tschung-kih-spelande minitariindianer. — Efter prins M. av Wied.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
