Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Orienteringsmärken - Orienteringstävlingar - Orienteringstävlingar med motorfordon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORIENTERINGSTÄVLINGAR MED MOTORFORDON
3. Cykelorienteringsmärket,
instiftat av Svenska
Orienteringsförbundet 1942, är ett propagandamärke i
mässing.
Vid proven skall en minst 15 km lång
cykel-orienteringsbana (uppmätt efter genaste
cykelbara väg) med 3—5 kontroller tillryggaläggas
på viss maximitid. Vid ankomsten till mål skola
2 av 10 fastställda vägvetts- och campingfrågor
nöjaktigt besvaras; varje underkänt svar
medför tidstillägg av 2m. Den slutliga
maximitiden får för herrar icke överstiga 7m per km,
för damer icke 9m per km.
4. Skogskarlarnas Klubbs
guldmärke utdelas årligen dels till
bäst förtjänta aktiva orienterare, dels till
ledare i Sverige, Norge och Finland.
Märket kan i undantagsfall utdelas i fler
än två exemplar. Skogskarlarnas hövitsman,
sedan klubbens stiftande E. Killander, utser
numera själv de förtjänta männen.
Märket har utdelats till: 1919 E. Killander,
Stockholm; 1920 G. Wahlgren, IFK Djursholm; 1921 C.
Wall, IK Göta, Stockholm; 1922 T. Tegnér,
Fredrikshof; 1923 Gustaf Johansson, Westermalms IF; 1924
F. Thorn, IFK Stockholm; 1925 G. Franzén, Hellas;
1926 B. Nylund, Diurg&rdens IF; 1927 L. Göransson
(»Max-Emile»), IFK Stockholm; 1928 E. Grahn, IFK
Stockholm; 1929 Arvid Kjellström, Järva IS; 1930
H. Ekman, Fredrikshof; 1931 Gunnar Jansson,
Fredrikshof; 1932 A. Lindholm, Borgärdets IF; 1933 H.
Palmé, Fredrikshof, och S. Thorsson, Göteborg; 1934
E. Ålander, Hellas, A. Sundelöf, IFK Stockholm, och
L. Löf, Finland: 1935 B. Kjellström, Stigfinnarna, O.
Ekbom, Garpenberg, och A. Lagerholm, Stockholm;
1936 H. Hedlund, IF Goterna, och B. Nordenfelt,
Hellas; 1937 O. Axlund, Katrineholms AIK, och
Arthur Larsson, Örebro SK; 1938 J. Gripenberg,
Finland, M. Hedlund, IF Thor, och Erik Johansson, IK
Götahof; 1939 O. Olsson (Oldæus), Chalmers IF, och
M. Murray, IFK Stockholm; 1940 A. Östh, Alfta GIF,
och Douglas Olsson, Djurgårdens IF; 1941 K. Sell,
Finland, och M. Pramberg, Fredrikshof; 1942 S.
Hedenström, Hellas, H. Thorsson, Hellas, B. Gezelius,
IFK Falun, och A. Sundvall, Göteborg. B. N-t; S. T.
Orienteringstävlingar, tävlingar, i vilka
-»-orientering ingår som huvudmoment
(bortsett från förflyttningen), ha sedan
början av 1920-talet blivit alltmer
populära i Sverige. Gemensamt för dessa
tävlingar är att målet eller oftast endast
första kontroll-(etapp-)stationen på
vägen dit meddelas först vid starten.
Vanligast är
-»-orienteringslöp-ning till fots, som efter att först ha
administrerats av Svenska
Idrottsförbundet blivit en särskild idrottsgren med
egna organisationer. Den utövas såväl
vid dagsljus som i mörker. En särskild
tävlingsform är budkavlelöpning
till fots (-»-Budkavlelöpning, sp. 29—
32 och Orienteringslöpning till fots, sp.
863 och 866). Andra specialformer, sär-
skilt använda inom skolidrotten, äro:
punktorientering,
linjeorientering, poängorientering och
rallyorientering
(-»-Orienteringslöpning till fots, sp. 862—63).
Mindre vanlig än orienteringslöpning
till fots är ->orienteringslöpning
på skidor, vars specialform ->b
ud-kavlelöpning på skidor dock är
drygt 20 år äldre än budkavlelöpning
till fots.
En tävlingsform, vilken hittills endast
torde ha förekommit i Sverige, är -»-c
y-kelorientering, som sedan mitten
av 1930-talet blivit populär bl. a. som
skolidrott. Slutligen anordnas i
Sverige ofta -»-orienteringstävlingar
med motorfordon.
Orienteringstävlingar med
motorfordon avse att främja körskicklighet samt
orienterings- och kartläsningsförmåga.
De äro i Sverige mycket vanliga inom
bil- och motorcykelsporten, i vars
tillförlitlighetstävlingar dessutom
orientering ofta ingår. Orienteringstävlingar
förekomma även inom motorbåtssporten.
Redan i de första tillförlitlighetstävlingarna
för bilar i Sverige 1904 och åren därefter
(->Automobilsport, sp. 450 ff.) ingick ett
framträdande orienteringsmoment, enär vägarna voro
bristfälligt markerade och kartmaterialet
otillförlitligt. De första egentliga
orienteringstävlingarna ägde dock rum först omkr. 1915, och
den första orienteringstävlingen för
motorcyklister anordnades nov. 1913 av S. M. C. K.
Orienteringstävlingar köras såväl vid dager
som i mörker på en i förväg icke känd
tävlingssträcka, som genom ett antal
tidskontrollstationer är uppdelad i etappsträckor. Dessutom
kunna särskilda passerkontrollstationer vara
inlagda. Varje etappsträcka skall köras med viss
föreskriven genomsnittshastighet (ofta
varierande för olika etapper), som i möjligaste mån
skall hållas.
Bemanningen utgöres av förare och
kartläsare. Därjämte kunna passagerare och
eventuellt även kontrollanter medfölja. Starten för
första etappen sker med visst tidsmellanrum
mellan deltagarna. På de följande sträckorna
startar varje tävlande på i förväg uträknad tid
eller, om han är försenad, så snart han anmält
sig vid tidskontrollen.
Först vid varje start erhåller den tävlande
uppgift om etappens sträckning och den tid, på
vilken sträckan skall köras (den s. k.
idealkör-tiden). För sen eller för tidig ankomst till
etappmål medför prickbelastning. Klassindel-
869
870
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
