Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pardubitz-steeple-chase - Parerplåt - Parerstång - Parforce-Jagdrennen - Parforcejakt →Hetsjakt och parforcejakt - Pari mutuel - Paris-Brest-Paris - Paris-Strasbourg - Park - Parke, James Cecil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PARKE
in under maximitid. Även svenska ryttare,
såsom Clarence von Rosen och Hans von
Blixen-Finecke, ha deltagit i löpningen.
Parerplåt (fr. coquille, it. coccia), fäktt.,
kallas på ett vapen den skiv- eller
skålformiga del av fästet, som har till
uppgift att skydda handen. Dess diameter
skall på floretten understiga 120, på
värjan 135 mm. ->Fäktning, sp. 547. N.H-n.
Parerstång (fr. les quillons, it.
gavigli-ano), fäktt., har samma uppgift som
parerplåt. -^-Fäktning, sp. 510. N.H-n.
Parforce-Jagdrennen, en 1884 instiftad
löpning, som utom under världskrigen
ridits årligen 3 oktober på
Karlshorst-banan utanför Berlin, är världens längsta
hinderlöpning (7 500 m).
Parforce-Jagdrennen rides alltid i jaktdräkt (röd röck).
Parforcejakt -»-Hetsjakt och
parforce-jakt.
Pari mutuel [pari’ mytyä’l] är den
franska beteckningen för -»-totalisator.
Paris—Brest—Paris, världens längsta
i ett sträck körda cykeltävling, stiftades
1891 och anordnas vart tionde år.
Distansen var 1196 km men minskades 1931 till
1186 km.
Initiativtagare till loppet var en känd
sportjournalist, Pierre Giffard i tidningen
l’Auto-Velo. Han hade tänkt sig loppet som en
turiståkning i avsikt att visa cykelns lämplighet på
verkliga långfärder. Bland de 207 startande
befunno sig dock Frankrikes bästa
landsvägscyklister, och loppet blev från början en
regelrätt tävling och genom sin kolossala längd ett
oerhört kraftprov. Starten ägde rum söndagen
6 sept. 1891 kl. 7 på morgonen från Paris
inför 250 000 åskådare. Jiel-Laval anlände som
förste man till Brest måndag e. m. kl. 4.07, Ch.
Terront 4.59 och Corre 8.38. Först efter 70
mil unnade sig Jiel-Laval 3 timmars sömn och
upphanns under denna paus av Terront, vilken
åkte utan avbrott och anlände till Paris kl. 6.30
på onsdagsmorgonen. Kl. 3.04 e. m. samma dag
körde Jiel-Laval i mål som andre man.
Flertalet deltagare åkte på låga cyklar av nutida
modell, resten på höghjulingar.
Terronts tid pressades 1901 av M. Garin med
över 19 tim. och med ytterligare 2 tim. av 1911
års vinnare, den franske allroundcyklisten E.
Georget. I 1931 års tävling satte australiern H.
Opperman nytt rekord med en tid, som
motsvarar en medelfart av 24,012 km/tim.
De två bästa i de fem tävlingarna ha
varit: 1891 1) Ch. Terront, Frankrike, 71t22m; 2)
Jiel-Laval, Frankrike; 1901 1) M. Garin,
Frankrike, 52.11.01; 2) G. Rivierre, Frankrike; 1911
1) E. Georget, Frankrike, 50.13.24; 2) O. Lapize,
Frankrike; 1921 1) L. Mottiat, Belgien, 55.07.08;
2) E. Christophe, Frankrike; 1931 1) H.
Opperman, Australien, 49.23.30; 2) L. Louyet, Belgien;
1941 Tävlingen inställd. P. B.
Paris—Strasbourg, en 1926—37 årligen
anordnad gångtävling med internationellt
deltagande, är världens längsta i sitt slag.
Tävlingen, som arrangerades av tidningen
Petit Parisien i samarbete med det fristående
franska gångförbundet, Union Fran?aise de
Marche, var ursprungligen 503 km men har
sedan 1933 varierat.
Segrare ha varit: 1926 J. Linder, Schweiz,
78t 47m 29s; 1921 J. Linder, Schweiz, 72.01.22;
1928 L. Godard, Frankrike, 75.49.45; 1929 L.
Go-dard, Frankrike, 72.48.10; 1930 M. Roger,
Frankrike, 69.44.44; 1931 L. Godard, Frankrike, 72.29.30;
1932 V. Damas, Frankrike, 68.33.12; 1933 (535 km)
E. Romens, Frankrike, 79.11.12; 1934 (525 km) P.
Iouchkow, Ryssland, 74.08.20; 1935 (524 km) E.
Romens, Frankrike, 71.53.55; 1936 (533 km) A.
Steinmetz, Frankrike, 74.53.55; 1937 (535 km) E.
Romens, Frankrike, 74.01.40.
Park [påk] är en »golfspelarfamilj», som
i mer än 400 år varit bosatt i ett av den
skotska golfsportens centra, Musselburgh,
och av vilken framför allt bröderna
William och Mungo samt den förstnämndes
son, William j:r, varit berömda spelare.
»W i 11 i e» Park senior vann det första
brittiska öppna mästerskapet, 1860, och
upprepade segern 1863, 69 och 75. Han spelade från
1850 under ett 30-tal år många matcher med
allmän vadhållning mot »Old Tom» Morris. Vid
den sista matchen mellan dem, 1882, ingrepo
åskådarna, vilket blev anledning till att
golfmatcher med allmän vadhållning upphörde.
Brodern, Mungo, vann brittiska öppna
mästerskapet 1874.
»Willie» Park junior (1864—1925) vann
brittiska öppna mästerskapet 1887 och 89 samt
blev tvåa 1898. Han spelade flera matcher med
höga insatser mot den tidens bästa spelare och
besegrade alla utom H. Vardon (1899). Från 1916
ägnade han sig helt åt anläggningen av
golfbanor, på vilket område han förvärvade
internationellt rykte. Han verkade även energiskt
för höjandet av de professionella golfspelarnas
ställning. G. T-l.
Parke, James Cecil, irländsk
tennisspelare (f. 1881 26/7), major, var åren
omkring kriget 1914—18 en av världens
bästa tennisspelare.
Parke hade huvudförtjänsten av att
Storbritannien 1912 lyckades vinna Davis Cup. I
Wimbledon vann han mixed dubbel 1914 (tills,
m. E. Larcombe) samt var finalist i dubbel 1912
(A. E. Beamish) och 20 (A. R. F. Kingscote).
Han vann 1912 australiska mästerskapet i singel
905
906
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
