Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ridsport, av ryttmästare Frank Martin och professor E. Hohwü Christensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIDSPORT
och ryttare än någon annan
tävlingsform. Ryttaren måste behärska både
dressyren, hoppningen och i viss grad
även steeplechaseridningen. Fälttävlan i
sin svåraste form kan icke ordnas ofta,
ty den innebär betydande ansträngningar
för hästarna. Förberedelserna måste ske
och tävlingsvana vinnas genom tävlingar
med reducerade fordringar.
Av en fälttävlingshäst krävas god
gång och harmonisk kroppsbyggnad, god
balans, lång, liggande bog, kraftiga
fram-ben och allmän hårdhet, om han skall
kunna uthärda ansträngningarna.
Villighet och gålust äro betydelsefulla
egenskaper, men också lugn är
eftersträvansvärt. En häst är i allmänhet icke färdig
att deltaga i fälttävlan, förrän han fyllt
8 år.
Ett av de mest uppseendeväckande
undantagen från denna regel var den irländska
5-åriga »Sunnyside Maid», med vilken Cl. von
Rosen j:r erövrade bronsmedalj i den oerhört
krävande fälttävlingen i Los Angeles 1932.
Ryttaren måste för att framgångsrikt
kunna deltaga i fälttävlan kanske i än
högre grad än vid deltagande i
steeple-chase och hoppning vara i god kondition,
så att han icke tröttnar under de ganska
långvariga proven. Uthållighetsprovet
sträcker sig över flera timmar. För hans
träning gälla därför samma synpunkter
som för träningen för steeplechaseridning.
F-k M-n.
RIDNINGENS VÄRDE SOM
KROPPSÖVNING.
Redan antikens störste läkare,
Hippokrates, tillskriver ridningen en hälsosam
inverkan på kroppen. I samma riktning
uttala sig flera grekiska och romerska
författare, bl. a. Platon och Plinius d. ä.
Senare ha flera läkare rekommenderat
ridning, bl. a. engelsmannen T.
Syden-ham (på 1600-talet), som ansåg ridning
som ett utmärkt botemedel för gikt, och
tysken A. Haller (på 1700-talet), som
hävdade, att ridningen hade en gynnsam
inverkan på hjärtverksamheten. Även
flera svenskar sågo i ridning ett utmärkt
hälsomedel.
I en akademisk avhandling, ventilerad i
Uppsala 1738, behandlade sålunda N. Rosén
ridningens användning i medicinskt syfte,
varvid han hävdade, att ridning ägde flera
företräden framför andra idrotter, samt skildrade
de krämpor — lungsot, podager, kolik m. m.
— mot vilka ridningen med fördel kunde
användas som botemedel.
Även »blomsterkonungen» Carl von Linné,
som höll föreläsningar om hälsovård vid
Uppsala universitet 1742—72, ansåg, att ridningen
var ett utmärkt medel mot flera sjukdomar,
speciellt lungsot.
Samma uppfattning och ytterligare
understruken finner man i fransmannen C. J.
Tis-sots 1780 utgivna skrift om »medicinsk
gymnastik», vilken väckte stor uppmärksamhet och
översattes till flera språk, bl. a. svenska (1797).
Man har antagit, att det var genom denna
skrift som P. H. Ling blev intresserad av
ridning — i ett brev till sin styvfar (daterat 1797)
omtalar Ling, att han för att böta sitt bröst
börjat rida — ja, t. o. m. fick idén till sin
sjukgymnastik (jfr art. Ling, sp. 116).
Ridning kan icke uppfattas som något
ur rörelsesynpunkt passivt tillstånd för
ryttaren. Genom ett fint avstämt
muskelarbete söker denne koordinera sina
och hästens rörelser på det mest
ändamålsenliga sättet. Ju mer övad en
ryttare är, dess mindre blir otvivelaktigt vid
vanlig motionsridning det arbete, som
kroppen måste prestera. Men också den
övade ryttaren får genom daglig ridning
en icke oäven motion, om också
arbetsintensiteten i jämförelse med vid de mera
aktiva idrottsgrenarna blir ganska ringa.
Äldre personer kunna därför med stort
utbyte och utan större risk för
överansträngning använda ridning som
motionsidrott ända upp till hög ålder.
Motionsridning bedrives i allmänhet
i det fria, och de därmed förenade direkta
och indirekta hygieniska fördelarna öka
än mer värdet. E. H. C-n.
TÄVLINGS- OCH
REKORDSTATISTIK.
Olympiska Spel.
Ridning ingick första gången i
programmet för OS 1900, då tävlingar i hoppning
förekommo. Ridning återupptogs därefter på
svenskt förslag vid OS 1912 och har sedan dess
efter i stort sett oförändrat program
förekommit vid samtliga OS. Vid OS 1920 anordnades
även en tävling i voltige. I lagtävlingarna har
endast ett lag från varje nation fått starta.
1121
36—NFS. V
1122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
