Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ripjakt, av överste Bertil Burén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
R1PJAKT
cus), eng. grouse, men denna art har ännu icke
låtit acklimatisera sig här.
De flesta ripor, som fällas under sportslig
jakt, äro dalripor.
Dalripan.
Dalripan är vintertid helt vit. När våren
kommer, får ripan en brunspräcklig dräkt, som
blir fortare färdig hos hönan än hos tuppen
och som på sensommaren blir mera finvattrad.
Båda könen ha året om helt svarta stjärtpennor
utom de båda mellersta pennorna, som följa
den övriga dräktens färgförändringar. Redan i
september börja vinterdräktens vita fjädrar
sticka fram, och i slutet av oktober är dalripan
åter rent vit.
Dalripan förekommer i norra Europa och
Sibirien i högre belägna skogs- och fjällområden:
i hela Norge utom trakten kring Oslo, i
Sverige från norra Dalarna norrut, i så gott som
hela Finland, norra Baltikum och större delen
av Rysslands skogklädda delar. I Sverige är
hon talrikast på fjällsluttningarna. I skogarna
finner man henne mest i myrkanterna.
Dalriphönan lägger i maj — så snart snöfria
fläckar uppstå — 10 à 12 gulsvartspräckliga ägg.
Ungarna kläckas vid midsommartid, växa fort
och äro i regel fullt utvuxna i slutet av augusti,
då jakttiden börjar.
Dalripan jagas som nämnts huvudsakligen
för stående hund. Jakten ställer stora krav på
hundens styrka och uthållighet, särskilt om
vädret överraskande blir ogynnsamt med kallt
regn eller våt snö. Jakttiden börjar sedan
många år 21 aug. Den gynnsammaste tiden för
ripjakt med stående hund är sista veckan i
augusti, ty ofta börjar september med regn och
rusk. Regnvädersdagar äro riporna svåra att
finna, och många kullar söka sig ned i
skogarna. Vackra, varma och soliga dagar bege sig
riporna högt upp på fjällsidorna eller till de
med blåbär och hjortron fyllda fjällhedarna.
Bland dvärgbjörk och gråvide längs
fjällbäckarna trivs hon bäst.
Hela kullen lyfter sällan samtidigt utan efter
hand. Det kan därför hända, om hunden står
fast och endast går fram på order, att man
stående på samma plats kan skjuta 5 till 6
fåglar ur kullen. En väl dresserad hund skall
egentligen lägga sig ned eller sätta sig, då fågel
lyfter. Ripkullens vita vingar, bullret av
flykterna samt först och främst riptuppens,
»rip-kallens», skrattande läte äro emellertid ett svårt
nervprov för en ung hund, som därigenom lätt
förledes att ->-rusa (i Tillägg till detta band).
Dalripan flyger snabbt och söker i skog och
buskterräng alltid kasta sig bakom skydd. I
öppen terräng vinglar hon ofta och ändrar
riktning, när hon flugit ett 10-tal meter, vilket gör
att man ofta bommar.
Man kan givetvis jaga ripor med stående
hund även på vintern, om snön ej är alltför
djup, men riporna hålla sämre och uppehålla
Typisk situation från en engelsk ripjakt.
sig då alltid i skog. Under denna tid brukar
man i stället gå på spåren utan hund och kan
då tillfälligtvis även få syn på ripor på
marken. På detta sätt jagar ofta befolkningen i
Norrland.
Fjällripan.
Fjällripan är något mindre än dalripan och
har smalare näbb. Hon är på vintern
ävenledes vit så när som på de 14 yttre
stjärtpennorna. Tuppen har dock ett svart band mellan
näbben och ögat, som genast skiljer honom
från dalriptuppen. Sommardräkten är hos
fjällripan mindre rostfärgad och mera grå än hos
dalripan.
Fjällripan går högre upp på fjälltopparna än
dalripan. Utom i Skandinavien finnes fjällripan
i olika rastyper i de skotska högländerna, i
Alperna och Pyrenéerna, på Spetsbergen, Island
och Grönland samt i vissa områden i
Nordamerika och Asien.
Den skandinaviska fjällripan förekommer
endast på högsta kalfjället ovanför
trädgränsen. Endast när ungarna äro små eller
halvvuxna, tar hönan någon gång med dem ned
till bärriset och gråvidet.
Fjällripan kan knappast jagas med hund, då
hon icke trycker utan endast springer undan
och därvid rör sig snabbt. Ibland är hon ej
rädd utan släpper jägaren utan svårighet inom
håll.
Såväl dal- som fjällripan fångas i snaror av
den bofasta befolkningen inom de nordliga
länen, där snarfångst är tillåten. Jakt och
snarfångst gåvo 1941 tillsammans ett utbyte av
omkring 120 000 ripor, av vilka de skjutna utgöra
endast en bråkdel.
1165
1166
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
