Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Segelflygsport - Teknik, av red. Yngve Norrvi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEGELFLYGSPORT
Ett segelflygplan startar i hangvind (A), lyftes av denna och får kontakt med en termikblàsa,
i vilken det cirklar upp i ett ovanför liggande cumulusmoln (B), går ur detta och kommer in i
en ny termikblàsa (C), där det åter stiger, samt når slutligen en åskfront (D).
Den ovan beskrivna formen av termik
kallas soltermik eller instrålningstermik
och förekommer i Sverige och liknande
områden rikligast under våren och
försommaren och då i de flesta fall under
förmiddagen, d. v. s. innan markytan i sin
helhet hunnit uppvärmas, då ju en viss
stabilitet i luftlagren inträder. Därjämte
talar man om bl. a. aftontermik,
vindter-mik, oceantermik, höjdtermik,
vinter-termik o. s. v.
Segelflygning i termik tillgår så, att
föraren från en viss utgångshöj d snarast
söker få planet i kontakt med
uppåtgående luftströmmar. Han vägleder sig
därvid ofta av s. k. cumulusmoln, som uppstå,
då den uppstigande luftens vattenånga
kondenseras, samt av terrängens utseende
och av andra tecken. Så snart kontakt
nåtts med ett uppvindsområde, lokaliseras
detta så noggrant som möjligt, varefter
planet lägges i sväng, termiksväng.
Flygplanet rör sig vid utförandet av
termiksväng i en spiralformig bana uppåt, där
stigningen är beroende på förhållandet
mellan den hastighet, varmed luftmassan
rör sig uppåt, och planets sjunkhastighet.
Man måste i detta sammanhang ha klart för
sig, att planet under flygningen i förhållande
till den omgivande luften hela tiden befinner
sig i »utförsbacke». Den drivkraft, som
åtgår för att erhålla den nödvändiga
flyghastigheten, utgöres ju alltid av tyngdkraften, då det
gäller motorlösa flygplan. I termiksvängen
hålles i allmänhet flyghastigheten låg, vid
flygning genom fallvindsområden hålles högre
hastighet.
Så snart segelflygaren utnyttjat
upp-vindsområdet eller förlorat kontakten
med detsamma, förflyttar han sig
snabbast möjligt till nästa i den riktning, i
vilken målet för flygningen är beläget.
Sträckflygning med segelflygplan
karakteriseras således av ett ständigt kurvande
i uppvindsområdena, avbrutet endast av
snabba rakflygningar från det ena
upp-vindsområdet till det andra. Så snart
segelflygaren uppnått tillräcklig höjd,
flyger han mot målet. Därvid måste han
beräkna höjdförlusterna i eventuellt
mötande fallvindsområden, och vidare måste
han känna planets glidtal,
sjunkhastighet o. s. v.
»Frontflygning».
Segelflygning i s. k. fronter är också
mycket vanlig. De mest
uppmärksammade prestationssegelflygningarna ha för
övrigt gjorts i fronter, d. v. s. vid möte
mellan olika tempererade luftmassor.
Därvid uppstå luftströmmar. Kall luft, som
av någon anledning befinner sig i rörelse och
möter en varmare luftmassa, kilar in sig
under denna. Därigenom kommer den varmare
luftmassan att i gränszonen pressas uppåt av
den kallare, varvid det ofta bildas mycket
kraftiga uppvindar, lämpliga för segelflygning.
En dylik front betecknas som kallfront
(åskfront). Då varmare luft strömmar mot en
kallare luftmassa och därvid glider upp över
denna, uppstår vad man kallar för varmfront,
vilken är oanvändbar för segelflygning.
Hangflygning.
Då vinden blåser in från en slätt och
möter en lämpligt utformad sluttning eller
145
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
