Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skeppstedt, Carl Ivar - Skevik - Skidbackar - Skidbindningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SK1DBINDNINGAR
samt i sidvagnsklassen 1930. Vidare vann han
SM på 1000 m jordbana 1934 och 35 samt i
backe 1935. Bland hans utländska segrar må
främst nämnas Farrisloppet 1930, 34 och 35,
varvid han sistn. år för alltid hemförde
Farris-pokalen. Ar 1932 tillhörde han det svenska lag,
som i Helsingfors vann Guldpokalen för alltid.
Han innehade ett flertal back- och banrekord
såväl inom- som utomlands.
Som T. T.-förare vann han i Torslanda T. T.
D-klassen 1930 och C-klassen 1931 och i
Stockholms T. T. C-klassen 1932.
Inom bilsporten vann Skeppstedt
Rikspokal-tävlingens B-klass 1934 (på Plymouth) och
A-klass 1937 (D.K.W.), Färentunaloppet 1939
(D.K.W.) samt Upplandsloppet 1941
(Stude-baker). B. L.
Skevik, gård på Värmdön vid en vik
av Saltsjön, 22 km ö. om Stockholm och
3 km n. om Gustavsberg, arrenderas av
Skid- och Friluftsfrämjandet och
utbyg-ges till en större friluftsanläggning.
Skidbackar äro specialkonstruerade
anläggningar för -^-backhoppning på skidor.
Medan man i skidsportens barndom i
stor utsträckning använde sig av
naturliga backar, där ett stup uppbyggts och
event. någon mindre urschaktning gjorts,
äro nutida backar dyrbara anläggningar,
oftast med en överbacke i trä-,
järn-eller betongkonstruktion.
I Sverige skiljer man mellan »små»
backar (hopplängd högst 30 m),
»medelstora» (30—50 m) och »stora»; utomlands
finnas dessutom »jättebackar» med
hopplängd över 80 m.
En skidbacke består av överbacken, där
ansatsfarten erhålles, stupet, från vilket hoppet
sker, underbacken, där hopparen »landar» efter
luftfärden, samt svängplanet, på vilket han
bromsar upp farten och stannar. Mellan dessa
huvuddelar av backen finnas »övergångar», som
icke få vara tvära, utan backens olika delar
skola mjukt övergå i varandra.
En viss relation måste finnas mellan
storleken på backens olika delar, och
konstruerandet av en god backe är ett invecklat
matematiskt och aerodynamiskt arbete. Här nedan
kunna endast vissa huvudprinciper meddelas.
Lutningsvinkeln i överbacken i små backar
brukar vara 20—25° i dess brantaste del, i
medelstora och stora 32—33°, i backar över 70 m
hopplängd upp till 40°. överbacken förses med
1—2 »avsatser» nedanför toppen, avsedda att
användas vid speciellt snabbt före samt av
mindre försigkomna.
Stupet, som förr ofta var av trä men numera
vanligen muras (åtminstone i sin yttersta del),
påbygges med ett tjockt snölager, varigenom
dess höjd och lutningsvinkel kan förändras
alltefter väderleksförhållandena. Normalt är
lutningen i tävlingsbackar 4—5°, bredden omkr.
4 m, i små backar 4—8°, bredden 1,5 m. I
tävlingsbackar brukar stupet vara 2—4 m högt.
Underbacken bör i små backar ha en lutning
av 20—30° i sin brantaste del, d. v. s. där
hopparen slår ned, i medelstora 32—34°, i stora 35
—36° och i jättebackar någon gång upp till 40°.
Längden bör vara så stor, att en hoppare, som
gör ett för backen maximalt långt hopp,
»landar» i dess brantaste del. Underbackens bredd
bör högst upp vara några meter större än
stupets för att »strutformigt» ökas till minst 20 m,
helst mera.
Svängplanet bör vara minst 30 m brett, helst
mer, dess längd omkr. 100 m. Stundom är
planet kortare, beroende på en hög »stoppvall»,
på vilken hopparna köra upp och därigenom
bromsa in farten. Svängplanet bör vara
fullkomligt plant eller också »luta emot», så att
farliga svängar och fall undvikas.
En skidbacke bör om möjligt vetta mot norr,
för att solen ej skall ligga mot backen; den bör
— särskilt en stor backe med hög fart — ligga
skyddad mot vind, gärna i skog. A. N.; S. L.
Skidbindningar, för att fastgöra skidan
vid foten, voro i äldre tider mycket
primitiva men ha nått allt högre grad av
fulländning och finnas numera i en
mångfald olika konstruktioner.
På den »arktiska» typen av ->-skidor
utgjordes bindningen blott av en tårem, som träddes
genom hål i skidan. På den »södra» typen
fast-spikades en hårrem, medan på den
»centralnordiska» typen dessutom användes en
bakbindning av björkvidjor, under slutet av
1800-talet ersatt med en av kluven rotting, som med
en vristrem fästes vid foten. I Dalarna hade
man ännu i slutet av 1800-talet tårem och
bakom foten en påspikad hälla av bockhorn,
och på sina håll i södra Sverige spikades bakre
hälften av en galosch på som stöd för foten.
En sådan bindning användes så sent som 1920
vid DM i budkavle i Stockholm. Även den på
1920-talet i Mellaneuropa mycket populära
österrikiska Bilgeribindningen hade baktill en
hälla av järn som stöd för klacken, och foten
hindrades att glida bakåt genom en vristrem,
som gick ut från hällan.
Norrländska skidlöpare använde allmänt till
mitten av 1920-talet (en del till mitten av
30-talet) endast tårem, som hölls fast genom en
bakåtkrökt »näbb» på skidpjäxans tå. Styrning
i sidled var svår att uppnå, och man bromsade
med hälen, som fördes utåt—nedåt eller inåt—
nedåt vid sidan av skidan. Jfr bild 1.
Epokgörande blev en av F. Huitfeldt 1894
konstruerad skidbindning, känd under namnet
Huitfeldts bindning (bild 2—3). Den var urspr,
försedd med två sidostöd av järn, som fast-
277
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
