Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skytterörelsen, av redaktör K. A. Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKYTTERÖRELSEN
Skjutskolan Chr. Lemchen, började yrka på
övning i liggande skjutställning vid sidan av
(knästående och) stående. Den nya rörelsens
främste målsman blev Vilhelm Wahlquist, som
1886 deltog vid bildandet av en skytteförening
i Linköping. År 1889 fingo han och hans
meningsfränder till stånd ett allmänt skyttemöte
i Stockholm, som tillsatte en »Centralstyrelse»,
och 1893 fick den nya organisationen, som
byggde på länsförbund, Kungl. Maj:ts sanktion.
Wahlquist kvarstod i ledningen till 1937.
1893 en vändpunkt.
Det är säkerligen överdrift att tillskriva den
nya organisationen hela förtjänsten av skyttets
fortsatta frammarsch. Man kan i stället peka
på en rad andra viktiga faktorer: 1)
Tillkomsten av det nya mausergeväret efter 1896. 2)
Boerkriget, som gav slående exempel på hur
skickliga skyttar utan nämnvärd
militärutbildning kunde besegra trupper, som räknades
bland världens främsta. 3) Den stigande
levnadsstandarden, som gjorde, att allt flera kunde
kosta på sig vapen och ammunition. 4) Det
växande försvarsintresset omkr. 1910. 5)
Bristen på annan organiserad sport och förströelse.
6) Statens anslag. 7) Framgångarna vid OS
1912, då skyttarna de sista tävlingsdagarna gåvo
Sverige segern över USA. Tillsammans gjorde
allt detta, att skytterörelsen oavbrutet växte
fram till början av det första världskriget, då
medlemsantalet sprang upp till 225 000.
Skjutprogrammet reformerades 1893 så att
1) skjutning utfördes i alla tre ställningarna,
2) skyttarna flyttade ut på fria fältet, 3)
järntavlorna ersattes av papptavlor (en konsekvens
av de nya mantlade kulorna från 1889) och 4)
tavlan blev ljus, med en figur i mitten. Från
skarpskytterörelsen och skyttegillena ärvde
man den vita pricken, tävlingsskyttet och
penningprisen, som i vissa fall kunde uppgå till
stora belopp. Vid den årliga rikstävlingen i
Stockholm fick sålunda segraren ända fram till
1906 ett belopp av upp till 1000 kr. kontant.
Fältskyttet blev erkänt 1905—10.
Något helt nytt tillkom åren efter sekelskiftet
i och med fältskjutningarna. Äran härav kan
helt tillskrivas enskilda intresserade skyttar
under ledning av yngre officerare, bland dem
löjtnanterna Drake och Falkenberg. Den
konservativa ledningen och äldre militärer
betraktade påhittet att låta folk skjuta skarpt i
terräng med stor misstro. Sedan de första årens
försök givit goda resultat, togs dock fältskyttet
upp på det officiella programmet och fick
myndigheternas stöd. Sedan omkr. 1910 har det med
rätta betraktats som vår mest nationella och i
flera (om dock ej alla) avseenden förnämsta
skyttegren.
Baisse efter första världskriget.
Mot första världskrigets slut började
skytteskarorna minska. Orsakerna voro flera: folket
var krigstrött i största allmänhet,
arbetarklassen vände en politisk udd mot all militarism,
vilken även träffade skyttet, det blev
ekonomiskt sämre (patronerna blevo dyrare under
kriget och på freden följde en ekonomisk kris),
masslakten på västfronten 1918 framkallade en
allmän känsla, att den enskildes
skjutskicklighet icke längre hade någon större betydelse,
slutligen var det många, som skrivit in sig i
skytterörelsen utan att växa fast i den och
därför snabbt föllo ifrån. Förvärvsarbete, sport
och nöjen drogo också åtskilliga från skyttet.
Att, som oftast sker, peka på statsanslagets
nedskärning som en väsentlig orsak till
tillbakagången är knappast rättvist, då detta ännu 1920,
när medlemsantalet sjunkit tillbaka till 130 000
(samma som 1906), utgjorde 1 626 000 kr. och
först 1923 skars ned till 800 000 kr.
Tävlingsskyttet utbyggdes under 1920-talet.
Skyttet räddade efter denna åderlåtning sin
existens som levande folkrörelse främst
genom att bygga ut tävlingsskyttet och lägga
verksamheten i mera sportsliga former. Detta
skedde dock ej medvetet och uppmuntrades
ingalunda av ledningen, som var ängslig för
att de sportsliga tendenserna skulle kunna
föranleda statsmakterna att stryka skytteanslaget
från försvarets huvudtitel. Förnyelsen hade sitt
centrum i Stockholm, och man kan peka på några
yttre synliga tecken: 1921 instiftades på
initiativ av Stockholms Amatörförening tävlingen
om Riksskölden. Den 1923 startade
Stockholms-Tidningens riksskyttetävling spelade en
avgörande roll över hela landet för höjandet av
precisionsskjutningen på bred front. Härtill
bidrogo även de elitskyttar, som deltogo i
Skytteunionens tävlingar mot internationell tavla. Av
största betydelse för propagandan var att
Svenska Dagbladet 1925 åtog sig att.stödja
korporationsskjutningen i Stockholm, vilken fick
avläggare i en mängd andra städer. Den
stegrade skytteaktiviteten avtecknade sig ej i
någon höjning av medlemssiffrorna, främst
beroende på att rekryteringen bland de yngre var
dålig, men skottantalet steg, och standarden
höjdes avsevärt.
Skytterörelsens ledning såväl i toppen som i
länsförbunden präglades under
mellankrigstiden av kontinuitet och stabilitet men också av
konservatism. Skjutprogrammet, som (bortsett
från fältskyttets tillkomst) varit nästan
oförändrat sedan 90-talet, undergick en tämligen
mild reform 1926, då (samtidigt som det blev
tillåtet använda gevärsremmen som stöd)
skott-antalet minskades i knästående och ökades i
liggande. Det häftiga motståndet häremot
kunde ej hindra, att utvecklingen under 30-talet
fortsattes med ytterligare minskning i de lägre
skjutklasserna av skottantalet i de högre
ställningarna till förmån för liggande.
Något nyskapande (utöver inrättandet av
en propagandatävling för de lägre klasserna)
369
366
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
