Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Snook, Walter - Snowshoe-Thompson →Thompson, J. A. - Snö - Snöbivack →Fjällsport, sp. 1173; jfr Igloo - Snöplog - Snöplogsväng, plogsväng - Snöskor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SNOWSHOE-THOMPSON
och 85. Ar 1893 pressade han George till
mållinjen, då denne satte rekord på 1 eng. mil
med 4m 18,4s. Snook hade själv tidigare s. å.
satt rekord med 4.20. S.L.
Snowshoe-Thompson -^-Thompson, J. A.
Snö bildas, när fuktig luft avkyles
under fryspunkten och »kärnor» för
kristallbildning finnas i tillräckligt antal,
genom att vattenångan utfälles — om
temperaturen är under 0° — som
snö-eller iskristaller. Dessa kristallisera
alltid i det hexagonala systemet (d. v. s.
kristaller med fyra axlar) och ha
vanligen formen av sexstråliga stjärnor,
stavar, prismor eller bägare.
Med nysnö förstås de snöarter (puder- och
klabbsnö, vindpackad snö), där den fallande
snökristallens ursprungliga form ännu kan
urskiljas. Under inverkan av temperaturen
(långsammare vid kyla, snabbare närmare 0°),
trycket i snötäcket m. m. omvandlas kristallerna
till kulformiga bildningar, k o r n s n ö. Då
kornsnö fryser samman efter tö eller
dagsmeja, bildas skare. Stark vind kan utbilda
vindskare. I de lägre skikten av ett djupare
snötäcke (där snön är varmare än vid ytan;
temperaturen vid marken sjunker aldrig under
0°) sker ofta omvandling till mer eller mindre
bägarformiga, helt osammanhängande
kristaller, r i n n s n ö.
Genom kondensation av luftfuktigheten mot
en kall yta uppstår rimfrost, som avsätter
sig runt om föremålet i form av vackra,
bladformiga kristaller. Dimfrost bildas genom
underkylda vattenpartiklar, som i tappformiga
avlagringar växa ut på vindsidan av ett föremål.
Den är vanlig på fjälltoppar och i allmänhet
på större höjd.
I fjällen utsätter vinden snötäcket för en
genomgripande omlagring: lössnön drives ned i
svackor och raviner, över kanter och kammar
bildas ofta hängdrivor, på öppna vidder och
utsatta fjällpartier fräsas skavler ur
(vågfor-made bildningar, brantast på vindsidan), och
kring uppskjutande föremål utbildas
vindkanaler (ej på läsidan).
Snökunskap har den fjällsportande nytta av
för att undvika snöfaror (drivbildningar,
laviner), vid snöbivackering samt ofta för vägval,
vid bestigning och andra tillfällen. Elementär
kännedom om snön är en förutsättning för att
lyckas med ->-skidvallning.
Litt.: Skidfrämjandets årsskrifter 1936 och 44,
STF:s årsskrifter 1936 och 43 samt G.
Lundqvist, »De svenska fjällens natur» (1944). H. Tj.
Snöbivack ->Fjällsport, sp. 1173; jfr
Igloo.
Snöplog (eng. snowplough, fr. en
chasse-neige, ty. Schneepflug), skidt., betecknar
en ställning med skidspetsarna
tillsammans och bakändarna kraftigt åtskilda.
-^Utförsåkning på skidor. S.B.
Snöplogsväng eller plogsväng (eng.
stemturn, fr. virage en chasse-neige, ty.
Schneepflugbogen el. Stemmbogen), skidt.,
betecknar en sväng, som utföres i
snöplogställning med växelvis belastning av
skidorna. ->Utförsåkning på skidor. S.B.
Snöskor, eng. snow-shoes, i Sverige
även kallade skarbågar eller t r
y-g o r, äro på nordliga breddgrader det
första redskap, med vilket människan
vintertid skaffade sig rörelsefrihet över
större områden, bl. a. vid jakt. Snöskor
användas även som sportredskap.
Två huvudtyper av snöskor finnas: 1)
platt-snöskon av tjocka, fotslånga träplattor med
vertikala hål för bindslet i likhet med de
sibiriska folkens skidor; 2) ramsnöskon, som
utgöres av en ram med flätverk (vidjor, senor,
snören, träspjälor, ståltråd e. d.) som stöd för
foten; den är oftast större än plattsnöskon.
Snöskon, som säkerligen är äldre än skidan,
anses vara uppfunnen i s. Sibirien. I Canada
utvecklade den sig till en racketformig,
konstrik ramsnösko, som på grund av
snöförhållandena aldrig helt undanträngdes av skidan. Till
Skandinavien kom snöskon sannolikt med de
första renjägarna för 10 000 år sedan och
brukas på sina håll ännu. Ramsnöskon med
vidje-flätning användes såväl av människor som
hästar, och den s. k. stegtrygan nyttjas av folk
både i snö och på sumpmark. — Litt.: D. S.
Davidsen, »Snowshoes» (1937). A. Z-n.
Indianerna i Canada använde snöskor bl. a.
vid hetsjakter efter bison, och de ha sedan
gammalt även haft improviserade tävlingar i
snöskogång. Detta har medverkat till att
snöskorna upptagits som sportredskap bl. a. i ö.
Canada, där det 1938 fanns ett 70-tal
sammanslutningar för snöskosport med omkr. 25 000
medl., varjämte åtskilliga klubbar funnos i New
England (USA). Dessa ägna sig företrädesvis
åt utfärder, men stora tävlingar anordnas varje
år, bl. a. av International Snowshoe Union. I
nämnda trakter komma snöskor till
användning även vid fjällsport, men de utträngas
alltmer av skidor.
Vid snöskosport användas lätta snöskor, omkr.
1 m långa och 40 cm breda samt framtill med
en lätt uppåtböjning. Rekordet på 1 eng. mil
är 5m38,4s, medan 4 eng. mil tillryggalagt^ av
en indian på 24m 4s och av en vit på 28m 52s.
Även på långdistans hållas tävlingar —
rekordet på 12 eng. mil lär vara lt 30m 40s. Ett
uppmärksammat evenemang är loppet Quebec—
Montreal (200 eng. mil). Hinderlopp
förekomma med 107 cm höga hinder. S. T.
329
436
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
