Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spinnfiske - Redskapen, av redaktör Martin Ahnlund - Kastteknik, av direktör Olov Törnblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPINNFISKE
— ge fina, smäckra linor.
Linans färg har visat sig spela
mindre roll.
Till linan hör också en säker
tafs. Den bör ej gärna vara
mer än ett par decimeter lång.
Ju kortare spö, desto kortare
tafs. Bäst äro sådana av nylon
eller annan konstgut, rostfri
ståltråd eller fin wire. En eller
flera lekanden är ett nära nog
oumbärligt attribut till tafsen
för att tillsammans med ett
»antikink» av celluloid eller
bly hindra, att reven snor sig,
om man använder roterande beten.
Den del av linan, som sitter närmast tafsen,
blir utsatt för stora påfrestningar genom
nötning. Man måste därför ofta kontrollera dess
hållfasthet vid tafsknuten och vid behov kapa
av någon decimeter.
Om linan, såsom ofta händer, trots lekanden
och antikinkbly skulle sno sig, varigenom
kastningen i hög grad försvåras, kan man »sno upp»
den igen genom att draga den över en mjuk
gräsplan eller i vattnet efter en båt.
Beten.
Spinnbetena äro dels konstgjorda, dels
naturliga.
Flertalet spinnfiskare begagnar
numera antingen spinnare, skeddrag eller
wobblers (bild 2). Naturligt bete,
tacklat på stång, användes mera sällan.
Wobblers tillverkas av lackerat trä eller
genomskinlig konstmassa. Den ytgående
typen brukas mest vid fiske i grunda
vatten och den djupgående, med stor,
snedställd sked, i djupa vatten. De kunna
ge goda fisken på särskilt gädda, abborre
samt även lax och laxöring. I stark ström
äro skeddrag inte alltid lämpliga, medan
olika slags spinnare här passa förträffligt.
För fångst av gädda i stillastående vatten
kunna spinnarna däremot inte
rekommenderas.
Vid gäddspinn äro onekligen
skeddragen av metallplåt populärast. Av sådana
finnes ett otal varianter. Dragen för
spinnfiske väga i allmänhet omkring 20 g. På
senare tid ha mindre typer, omkring 10 g,
blivit särskilt omtyckta.
Av de konstgjorda betena finnes en mångfald
469
Bild 2. Konstgjorda beten för spinnfiske. 1 Utö-draget,
2 Devonspinnare, 3 Pike, 4 Plankton-draget, 5
Mörrum-spinnare, 6 River Runt.
typer och konstruktioner. Det är dock bättre
att förse sig med blott några få modelltyper,
kända för att »fiska» bra, och hellre ha flera
exemplar av samma sort än laborera med
en mängd beten, om vilkas fångstförmåga man
vet föga eller intet. M. A.
Kastteknik.
Spinnfiske är en icke på långt när så
svårlärd konst som flugfiske, mycket tack
vare de utmärkta rullar, som numera
finnas i handeln. Att slunga iväg betet en
trettio meter i någorlunda rätt riktning
utan att alltför ofta få backslag kan man
lära sig efter blott några timmars övning,
om man har det rätta handlaget. Men
härifrån och till den uppdrivna
skicklighet, som tarvas för att placera betet på
rätt plats — det stadium, då ögat genast
ser vart man bör kasta för att ha utsikt
att få fisk — är steget långt. Ett särskilt
hårt prov ställes fiskaren inför, när han
skall pröva sina spinndon första gången
i strömmande vatten.
Det finnes tre olika kastsätt:
överhandskast, sidkast och underhandskast,
och av dessa är utan tvekan
överhandskastet det mest praktiska och därför
allmännast brukade.
Överhandskast (overhead).
Överhandskastet lämpar sig bäst med
korta spinnspön och multiplikatorrullar.
Kasten bli både pricksäkra och långa,
och man behöver icke så stort svängrum
som vid utförandet av de båda andra
kastsätten, något som är till påtaglig för-
468
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
