Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spjutkastning - Historik, av redaktör Sven Lindhagen - Spjutkastning i antikens Grekland, av professor Martin P.son Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPJUTKASTNING
Historik.
Spjutkastning tillhör de ursprungliga
idrotterna och förekom redan under
forntiden såväl vid jakt som i krig, och
skicklighet i hanterandet av spjutet
skattades därför mycket högt i alla länder.
Likaså förekommer spjutkastning
fortfarande hos en del naturfolk
(-»-Naturfolkens sport, sp. 581).
Spjutkastning i antikens Grekland.
Redan i de homeriska sångerna
omnämnes en tävling i spjutkastning vid de
idrottstävlingar, som Achilles anordnade
vid sin vän Patroklos’ begravning.
Tävlingen kom dock icke till stånd, och
Agamemnon tillerkändes priset utan kamp.
Under historisk tid förekom
spjutkastning som sport framför allt på öarna Kos
och Samos samt ingick även i
->femkam-pen vid Olympiska Spelen. Vid
->Pana-tenéerna utfördes spjutkastningen från
hästryggen.
Det vid tävlingar använda spjutet var
väsentligt kortare än det som brukades vid jakt och
i krig och var antingen försett med metallspets
eller med en trubbig
spets. Det kastades
vanligen med hjälp av en
ungefär vid
tyngdpunkten fastlindad
läderslinga, amentum
(anky-le, bild 1), i vilken den
kastande stack in
pekfingret eller pek- och
långfingrarna. Med hjälp av denna läderslinga
sattes spjutet vid utkastet i rotation, varigenom
såväl kastlängd som genomslagskraft ökades.
Större kastlängder nåddes likaså — ehuru på
bekostnad av träffsäkerheten — genom att
slingan anbragtes bakom tyngdpunkten.
Vid tävlingar förekom spjutkastning såväl
mot mål som på längd, möjligen även en
kombination av dessa former, d. v. s. där det gällde
att inom ett i sidled begränsat område kasta
så långt som möjligt. Vid Olympiska Spelens
femkamp förekommo blott längdkast. Vid
målkastning utgjordes målet av en träpelare,
en sköld eller en på marken uppritad cirkel,
inom vilken spjutet skulle fastna.
Vid längdkastning kastade man med ansats,
och kastet skedde från en upphöjd plats,
balbis, vilken kastaren icke fick lämna, förrän
spjutet tagit mark. Av det faktum att, enligt
uppgifter i litteraturen, på Kos tre spjut
utdelats till segraren och att spjutkastare ofta
avbildas med tre spjut, har man velat draga
den slutsatsen, att varje tävlande hade tre kast.
Bild 2. En grekisk spjutkastare från omkring
525 f. Kr.
Det rika bildmaterialet visar, att tekniken vid
längdkast i stort sett var densamma, som den
moderna spjutkastare använda. Användandet
av slinga tvingade emellertid kastaren att
under ansatsen och utkastet vända huvudet bakåt
och rikta blicken på fattningen (bild 3).
Om hur långt antikens kastare nådde finnas
inga exakta uppgifter. En grekisk författare
jämställer dock vid ett tillfälle en
stadionlängd (som i detta fall gällde 185 m) med fyra
spj utkastlängder, vilket alltså ger en
genomsnittslängd av 46,22 m, en siffra som förefaller
trolig, om man tar i betraktande, att
användandet av slinga förlänger kastet. M. P:n N-n.
Bild 3. Under antiken kastade man spjutet
med hjälp av en läderslinga (t. v.), vilket
tvingade kastaren att vända huvudet bakåt. —
En diskus från Aigina.
491
478
Bild 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
