Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sportskador, av överläkaren, docent Einar Perman och med. lic. Per Strömbäck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPORT SKADOR
medföra en eljest onödig amputation av den
skadade lemmen. Endast om blödningen är så
kraftig, att man ej kan stilla den med ett
tryckförband, och om transporten till läkare är
mycket tidskrävande, får omsnörning tillgripas. Man
måste då komma ihåg, att den åtsnörande
bindan efter högst en timme måste lossas för att
en stund släppa fram blodet.
Skavsår få ej misskötas.
Skavsår — t. ex. orsakade av olämpliga
skodon eller stoppar på strumporna — skola
behandlas som infekterade sår. De rengöras
noggrant och täckas av ett skyddsförband med
salicylsyretalg. Ofta föregås skavsåret av en
blåsbildning, som kan vara mycket smärtsam
och som bör behandlas, innan den övergår till
skavsår. Man rengör först blåsan med
desinfekterande lösning, sticker sedan in en glödgad
nål eller knivspets i kanten av blåsan och
tömmer den genom att trycka på den. Därefter
lägger man på ett skyddsförband med
salicylsyretalg.
Sträckningar och muskelbristningar.
Behandlingen är helt beroende på skadans
omfattning. Har en muskel eller sena
avsli-tits, är operation det enda tänkbara. För
sträckningar och bristning av någon eller några
muskelfibrer är vila det bästa botemedlet, och
först efter en veckas stillhet bör man börja
med försiktig massage. I en del fall kan
användandet av en elastisk binda lindra besvären.
Ledskador.
Här skiljer man mellan ledvrickning
eller stukning, då benändarna omedelbart
efter skadan glida tillbaka i sitt naturliga läge,
och urledvridning (luxation), då
benändarna kommit så mycket från varandra, att de
kvarstanna i ett onaturligt läge. I förra fallet
uppstå ofta samtidigt skador på senband och
ledkapsel. Symtomen äro smärta, svullnad,
vanligen orsakad av utgjutning eller blödning
i leden, samt minskad rörelseförmåga.
Lämpligt är att anlägga ett kompressionsförband
(elastisk binda), vidare att vila en tid, innan
man börjar med rörelser. Vid stark svullnad
och ömhet bör röntgenundersökning ske. En
kraftig stukning med skador på ledband och
-kapsel kan taga längre tid att böta än ett
enkelt benbrott.
Urledvridning bör alltid behandlas av läkare,
emedan ett felaktigt utfört försök att draga
leden rätt kan vålla svåra skador. Före
transporten till läkare anlägges ett stödförband
lämpligen med mitella (en trekantig duk av
linne eller bomull). Den vanligaste
urledvrid-ningen i samband med idrottsutövning är i
axelleden. Om därvid transporten till läkare
är mycket lång och besvärlig, kan det anses
tillåtet att försöka draga leden rätt. Man
förfar då på följande sätt: Den skadade får ligga
på marken och lugna sig några minuter; en
medhjälpare fattar sedan med båda händerna
om underarmen och för armen utåt. Med ena
handens knoge pressas ledhuvudet tillbaka på
sin plats, samtidigt som medhjälparen långsamt
och kraftigt drager armen nedåt. Därefter
anlägges ett stödförband, och den skadade
transporteras till läkare.
En annan led, som också ofta vid idrott
utsätts för skador, är knäleden, varvid ofta
me-niskerna samt sido- och korsligamenten
drabbas. All behandling av dessa skador skall ske
av läkare. Massagebehandling är fullkomligt
meningslös, ofta t. o. m. skadlig.
Upprepade ledskador ge benägenhet för ett
tidigt uppträdande av ledförändringar (t. ex.
broskbildningar i leden), som kunna kräva
behandling med röntgen.
Benbrott.
Alla benbrott (frakturer) äro förenade med
en mer eller mindre omfattande skada på
omgivande mjukdelar, muskler, nerver och kärl.
Är mjukdelsskadan så stor, att ett öppet sår
leder in till brottstället, talar man om en öppen
(komplicerad) fraktur, i annat fall om en enkel
fraktur eller, om det endast rör sig om en
spricka i benet, en fissur. Alla benbrott eller
skador, som kunna misstänkas vara benbrott,
kräva behandling av läkare snarast möjligt,
men en första hjälp bör var och en kunna
lämna.
Vid komplicerat benbrott med stark
blödning skall man försiktigt klippa bort kläderna
över såret och behandla detta som vanligt sår,
varefter man anlägger stödjeförband. Annars
bör man ej avkläda den skadade kroppsdelen
för att inte draga eller slita i brottet.
Stödjeförband, som alltid skall anläggas,
avser att stadigt fästa den skadade lemmen för
att dels minska smärtan vid förflyttningen, dels
undvika att de ofta vassa brottändarna vålla
ökade mjukdelsskador. Som stöd använder
man en spjäla, helst en avpassad metallskena,
men eljest en ribba, skida, skidstav, trädgren,
hoprullade tidningar e. d., så lång att den
räcker över lederna på ömse sidor om brottet.
Mellan spjälan och den skadade lemmen
bäddar man in vadd, halm, mossa e. d., varefter
man stadigt fäster spjälan, helst med bindor
men annars med remmar, näsdukar etc. Vid
lårbensbrott bör man använda två spjälor, en
yttre från foten upp till axelhålan och en inre
från foten upp till ljumsken. Vid armbrott
räcker det ofta med en mitella, med vilken
armen fästes vid kroppen.
Hjärnskakning.
Symtom på hjärnskakning äro längre eller
kortare medvetslöshet, ofta följd av illamående
och yrsel. Den skadade säger, att det
svartnade för ögonen och att han sedan inte minns
något av själva olyckstillfället. Vid alla, även
lätta hjärnskakningar bör läkare få undersöka
525
521 525
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
