Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storbritannien - Sportens hemland, av redaktör Paul Brewitz - Sporten i äldre tider, av fil. dr Gösta Langenfelt och Paul Brewitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STORBRITANNIEN
andraplatsen efter USA i totalpoängen för
samtliga Olympiska Spel.
SPORTEN I ÄLDRE TIDER.
Tusenåriga traditioner.
Uppgifterna om idrott under tiden fram
till den normandiska erövringen 1066
äro fåtaliga men visa dock, att sådana
kroppsövningar bedrevos, som äro kända
från det dåtida Norden. Det fornengelska
ordet plegstow (kvarlevande i
ortsnamnet Playstow) betecknade ett ställe för
lek och kroppsövningar och tyder på att
idrott redan då ingick i folkets liv.
Ett bollspel omnämnes även från denna tid,
dock utan angivande av dess karaktär. I den
anglosaxiska hjältedikten Beowulf från
700-talets början omtalas djärva seglingar och en
tvekamp i simning för ett vads skull.
En idrottsintresserad munk på 1100-taIet.
Redan från 1100-talet finns ett oerhört
rikt material om förekomsten av olika
idrotter: i krönikor, dikter, predikningar,
kungliga förordningar och i
klosterkler-kernas manuskript.
Cambridgemunken William Fitzstephens
skriver under Henrik II:s regering (1133—89), att
»Londons ungdomar hade öppna platser nära
City, där de hoppade, kastade tunga stenar och
spelade boll». Samme krönikör har även
detaljerade uppgifter om skridskoåkning. I en ballad
från 1200-talet, »The Knight of the Swan»,
omtalas hur hertiginnan Ydain uppfostrade sina
söner till goda seder och låter och lät dem lära
sig löpa, hoppa, fäkta och brottas.
Kungliga förbud mot idrott.
Övningarna i löpning, hopp och
vikt(sten)-kastning funno dock icke alltid nåd hos
Englands kungar, vilka fruktade, att det militärt
viktiga bågskyttet skulle försummas (->-Fri
idrott, sp. 353). Flera idrottsförbud utfärdades
sålunda, men dessa synas icke ha haft större
verkan, ty »casting the bare» nämnes under
hela medeltiden som en av Englands mest övade
idrotter. I stället för vikter eller stenar
kastades även slägga (med skaft), och bl. a. var
Henrik VIII (1491—1547) mycket skicklig
slägg-kastare. Den samtida författaren Wilson
nämner även, att bland konungens »daily
amuse-ments» (dagliga förströelser) förekommo
rid-ning, löpning, hopp och viktkastning.
Fotboll populäraste grenen redan på medeltiden.
En mångfald bollspel finnas beskrivna
från medeltiden. Flertalet äro nu utdöda,
men många ha utvecklats till våra dagars
651
fotboll, cricket, tennis (jeu de paume) och
badminton, golf, krocket, bowling, hockey,
curling o. s. v. Fotbollen var redan då det
populäraste spelet och levde kvar genom
århundraden, trots att det på grund av
sin våldsamhet flera gånger drabbades av
kungliga förbud. Det hade dock dåligt
anseende och utövades blott av de
kroppsarbetande klasserna (->Fotboll, sp. 112—
115).
Shakespeare om fotboll.
Betecknande är den scen i »Kung Lear», där
Shakespeare låter greven av Kent kalla
prinsessans hovmästare, som var en vanlig tjänare,
för »usla fotbollsspelare», och från 1500-talet
finns en skotsk smädevers om fotbollsspelets
»skönhet».
»Ömma vader, brutna skänker,
kiv, och kläder med skavanker,
ålderns krokrygg, link och kot-håll:
där har ni skönheten i fotboll.»
Kvinnor och barn låstes inne under matcherna.
Spelet bedrevs länge endast på städernas gator
och gränder och med hundratals man i de
bägge »lagen». Kvinnor och barn låstes inne,
medan spelet pågick, och lidelserna kunde bli
så starka, att spelare nedstuckos under
kampen. Söndagen var den stora speldagen, och
det berättas från 1519, att en präst hade så
bråttom att deltaga i spelet, att han skyndade
dit i sin mässkjorta. Under århundradenas lopp
humaniserades spelet, och matcherna flyttades
ut på öppna fält utanför städerna. Efter 1450
finnas uppgifter om att spelplaner mättes upp,
men »mål» (goal) omnämnas icke förrän
tidigast 1577.
Många bollspel under medeltiden.
Andra medeltida boll-, kul- eller kägelspel
voro c 1 o i s h, ett slags krocketspel, som av
regeringen förbjöds 1477 och dog ut under
1500-talet, pennyprick, som troligen bestod i
att stenkulor eller småmynt med en slunga
kastades mot mål, bowling eller ->b o w 1 s,
n i n e p i n s, ett kägelliknande spel, h u r 1 i n g
(i Skottland shinty), en art av landhockey
med breda klubbor, som ännu är en populär
sport på Irland, hockey, vars nuvarande
namn nämnes 1527, golf, om vilket de första
uppgifterna äro från 1400-talets Skottland,
q u o i t s, ett om varpa påminnande spel, som
ännu idrottsmässigt utövas, handbal 1, en
primitiv »handtennis», stoolball, en
förenklad cricket, som ännu förekommer bl. a. vid
vissa flickskolor, och jeu de paume, på
engelska räckets eller (r e a 1) t e n n i s,
under vilket namn man finner detta bollspel
redan på 1400-talet. Englands store renässansskald
Geoffrey Chaucer (omkr. 1340—1400) talar i
648
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
