Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storviltjakt, av kapten Hjalmar Frisell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STORVILT JAKT
för djur med särskilt tjock hud. En van och
säker skytt kan i nödfall reda sig med ett
magasinsgevär och bör då välja en mellankaliber
omkring 9 mm av särskilt kraftig typ. För fågel
o. d. är ett hagelgevär bra, vilket dessutom med
grova hagel på mycket nära håll är ett
ingalunda föraktligt livräddningsvapen. En del
jägare medför även en kraftig pistol, men den
ovane måste akta sig för att överskatta dess
användbarhet mot livsfarligt vilt.
Färdsättet i mycket avgörande för utrustningen.
Utrustningen i övrigt beror dels på safarins
längd och jägarens anspråk, dels på om man
som förr vill färdas till fots eller, som numera
ofta är fallet, med bilar. Även då måste man
dock merendels räkna med fotmarscher inom
själva jaktområdet.
För att vid en vanlig fotsafari transportera
den på lämpliga mansbördor (»loads»)
fördelade utrustningen beräknas vanligen c:a 10
svarta bärare för varje deltagande vit man
samt dessutom behövligt folk för de svartas
majsmjöl (»posho»), Tältet (för 1—2 personer)
bör vara dubbelt, d. v. s. bestå av innertält och
yttertak (»fly»), som ofta framtill bildar en
täckt veranda och baktill kan ha en
halvcirkel-formad utvidgning för bagage, bad etc. För
negrerna avsedda tält äro mindre, sakna
yttertak och beräknas vanligen för minst 4
personer. Under den torra årstiden i varma trakter
reda sig negrerna bra utan tält. Jägarens
bagage packas lämpligen i en fältkista, ofta av
plåt, och en vattentät persedelsäck för filtar
etc.; proviant m. m. i trälådor, ammunition och
fotografiutensilier helst i hermetiska
förpackningar.
Lämpliga kläder — en viktig detalj.
Den mest använda jaktdräkten är kakishorts
och kakiskjorta eller med bälte försedd jumper
med rymliga utvändiga fickor, båda med korta
ärmar. På huvudet bär man tropikhjälm eller
dubbel, bredbrättig filthatt med rött inlägg som
skydd mot solen, ömtåliga personer bruka i
heta distrikt bära ett särskilt ryggskydd, »spine
pad», av kaki, fodrat med rött. Som
fotbeklädnad rekommenderas kraftiga, vattentäta men
ändå lätta kängor, tjocka yllestrumpor och
ben-lindor som skydd mot fästingar, taggar o. d.
eller också höga snörstövlar. På kvällarna i
lägret har man gärna lätta moskitostövlar som
skydd mot febermyggen, som mest hålla sig i
mörkret nere vid marken. Efter solnedgången
blir det vanligen ganska kallt, även i heta
distrikt, varför man behöver dels en varm
nattrock e. d. för kvällen, dels varma filtar i sängen,
där den ovane lätt förbiser, att den värsta
kylan kommer underifrån. — Till den personliga
utrustningen höra även prismakikare
(förstoring 6—8), minst en kraftig slidkniv, kamera
(gärna filmkamera) och medicinlåda med bl. a.
medel mot ormbett, laxativ i riklig mängd och
kinatabletter eller annat förebyggande medel
mot malaria, liksom något smärtstillande medel
(om någon skulle bli sårad).
Proviantutrustning.
För mathållningen kan man i regel räkna
med färskt antilopkött, fågel o. d., men som
omväxling är ett förråd av konserver önskvärt.
Vidare medföras bl. a. kryddor, kaffe, te, mjöl
till formbröd, konserverat smör och dito mjölk
samt ett stort förråd av lök — en utmärkt
ersättning för potatis. Vatten kyles i säckar av
segelduk, och på jakten har man gärna en med
isolerande filt omsydd fältflaska. För negrerna
beräknas 2 lbs (omkr. 9 hg) majsmjöl per man
och dag — vissa stammar äta ej kött av vilt.
Utrustning liksom bärare, safariledare och
eventuella bilar kan man i allmänhet erhålla
förhållandevis billigt på startplatsen genom
specialfirmor.
Lejonjakten.
När man slagit läger inom
jaktområdet, sändas spejare ut före dagningen för
att utforska terrängen, särskilt omkring
dricksplatser, och om möjligt lokalisera
eftertraktade djurslag, innan dessa efter
nattens jakt eller bete under den heta
dagen lägga sig till ro på någon skyddad
plats. När spejaren rapporterat vilt,
beger man sig i gåsmarsch till angiven plats.
I täten gå de vita, var och en med sin
bössbärare inom räckhåll med laddade
gevär. För att vid behov snabbt kunna
välja lämpligt vapen bär man vanligen
själv intet dylikt, utom när man måste
vara beredd för snabbskott. Bakom följa
erforderliga bärare, och i kön går en
»head-boy» (förman), som ser till att
ingen blir efter. Man rör sig så tyst som
möjligt och undviker helst att gå med
vinden.
Har man väl funnit sitt tilltänkta byte,
gäller det att obemärkt komma inom
effektivt skotthåll, varvid
förfaringssättet växlar alltefter olika djurs natur och
vanor. I allmänhet bör man undvika
skott på långa håll, där den heta luftens
dallring gör siktet osäkert.
Lejonet, djurens konung.
Nästan undantagslöst utgör lejonet (Felis leo,
av infödingarna kallat s i m b a) ett av jaktens
huvudmål. Manlejonet gör med sitt
majestätiska utseende, sin styrka och sitt vilda mod
onekligen skäl för namnet djurens konung,
men det manlösa honlejonet är fullt ut lika
farligt. Lejonets storlek är närmast jämförlig
678 680
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
