Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svensk gymnastik - Den svenska gymnastikens övningar, av major Josef G. Thulin - Dagövningen - Ledning, stegring och arbetssätt - Gymnastisk terminologi (namnlära)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK GYMNASTIK
lämpningsvarvet (B-varvet),
huvudsakligen bestående av funktionella övningar,
färdighets* och prestationsövningar samt
färdighets- och prestationsprov. Huruvida en särskild
avslutning är behövlig, beror på
dagövningens ansträngningsgrad, särskilt de sista
övningarnas, vidare på gymnasternas ålder och
deras sysselsättning omedelbart efter lektionen.
Den konstruerade gymnastiken bör aldrig
upptaga hela lektionen. I den mån utbildningen
fortskrider och de gymnastiserandes rörlighet
och hållning medgiva, minskas de
formbestäm-mande övningarna för att giva mera plats åt
tillämpningarna, både de s. k. gymnastiska
(d. v. s. formbestämda och stiliserade) och de
praktiska (färdighets- och prestationsövningar)
samt andra färdighets- och prestationsprov av
gymnastisk och idrottslig natur jämte lekar.
Ledning, stegring och arbetssätt.
Gymnastiken ledes genom tillsägelser
och anvisningar, befallningar och
kommandon. Kommandot sönderdelas av en
lystringspaus. Före denna tillkännager
lystringsordet vad som skall utföras, och
efter detta följer ett verkställighetsord.
Som sådant kan med fördel även
räkneord användas. Räkning kan begagnas
antingen som tidmåttsräkning, då
rörelsen utföres på ledarens räkneord, eller
som fortlöpande räkning i taktmässig
eller rytmisk följd.
All strävan i gymnastik går ut på att
göra rörelserna »rätt», särskilt vid
konstruerade övningar, vilkas värde eljest
kan gå förlorat. Härvid bör man
emellertid komma ihåg, att arbete »i rätt
riktning» ej får anses som eller kallas »fel»,
även om formriktighet ännu ej uppnåtts.
Rika möjligheter att stegra svårighets- och
ansträngningsgraden.
Stegring kan ske dels genom att
rörelserna i samma utgångsställning göras
svårare, dels genom att
utgångsställningarna stegras. Dessutom kan
ansträngningsgraden ökas genom
långvarigt arbete, förändring av hastigheten
och genom sammansättningar, även i
form av oliksidiga rörelser.
Som förut nämnts begagnar man sig i
gymnastiken såväl av ett statiskt arbetssätt (i
ställningar och hållningar) som av ett dynamiskt
(genom rörelser), där särskilt den rytmiska
rörelseformen allt mer kommit till sin rätt.
Rytmen befordrar avspänning men försvårar
kontroll av rörelseformen. Då de rytmiska
rörelserna äro starkt lustbetonade, locka de lätt
till överdriven användning, liksom
tänjningar-na, vilka icke få drivas utöver den normala
rörlighetsgränsen. I båda fallen böra därför
»kontrollstopp» inläggas i slutlägena.
Rytmen skall växla efter rörelsernas natur.
Men rörelse- och arbetssätt skola variera
liksom i det dagliga livet och arbetet.
Försiktighetsåtgärder och klädsel.
Det är varje gymnastikledares skyldighet att
vidtaga erforderliga försiktighetsåtgärder både
med hänsyn till redskapens hållbarhet och
användande av mottagare, där ett misslyckande
kan medföra olycksfallsrisk. Vidare att icke
under lektionen tillåta livsfarliga övningar.
Klädedräkten under gymnastik skall vara den
minsta möjliga, som inom-, resp.
utomhustem-peraturen medger. Då man numera sällan
tränar fötterna genom barfotagång, i varje fall ej
på ett hårt, oelastiskt trägolv, bör ledaren till
förebyggande av plattfots- och andra fotbesvär
se till att lämplig fotbeklädnad
(gymnastikskor) användes.
Gymnastisk terminologi
(n a m n 1 ä r a).
En övning angives i regel genom
utgångsläget (ställningen) och rörelsen.
Ställningarna bestå av något av
följande slutord: stående, sittande,
liggande, lutande, stödjande, jämvägande,
fyr-fota. För karakteristiska förändringar
användas för- och efterord med hänsyn
till stödytan, kroppsläget,
riktningen, handfattningen m. m.
I fråga om ordningsföljden
tillämpas regeln att först
angiva armarna, därefter hu-_
vudet och bålen samt sist,
före utgångsställningen,
benen. T. ex.:
halvfamn-huvudvrid-högsid-båg-halvnig-sidutfallstående (bild 5).
Vid rörelsernas angivande börjar
man med utgångsläget, som kan vara en
ställning eller en rörelse. Därefter
kommer benämningen på rörelsen (böjning,
sträckning, kullerbytta, grenhopp m. m.).
Den föregås i mån av behov av
förklarings- och beskrivningsord, angivande
kroppsdel, rörelsens karaktär m. m., och
efterföljes av sådant ord för riktning,
antal gånger o. s. v. T. ex.:
Böjvänd-framutgångstående ryggböjning bakåt
under långsam armsträckning uppåt.
769
25—NFS. VI
770
Bild 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
