Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Terränglöpning, av redaktör Sven Lindhagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TERRÄNGLÖPNING
Harriers dominerat. Intresset för
terränglöpning har därefter växt lavinartat,
kretsmästerskap började arrangeras redan
1879, JM 1892, nybörjarmästerskap 1909
och pojkmästerskap (15—18 år) 1926. De
tre sistnämnda äga rum på 3 000—5 000 m
banor, medan seniortävlingarnas äro
12—-16 km. År 1903 instiftades världens mest
kända terränglöpning, -^Internationella
terrängloppet mellan England, Skottland,
Irland och Wales.
Frankrike det ledande landet på kontinenten.
I mitten av 1880-talet började
terränglöpning, efter engelskt mönster, bedrivas
i Frankrike, och ett mästerskap
instiftades 1889.
I mars 1898 anordnades en match mellan ett
kombinerat engelskt och franskt lag i trakten
av Versailles, varvid engelsmännen besatte de
åtta första platserna, och bäste fransman, D.
Touquet, blev slagen med 21/ä minut. Från
1907 deltar Frankrike i Internationella
terrängloppet och har tidtals dominerat detta. Även
Belgien har ofta deltagit i tävlingen.
Tävlingar i terränglöpning äro mera
populära i Frankrike än i något annat
land, och det är icke ovanligt med över
1 000 startande i de stora
propagandaloppen, av vilka det som arrangerades av
idrottstidningen l’Auto var det mest kända
(från 1920). Banorna äro liksom i
England långa, i regel 10—16 km.
I Belgien är intresset för
terränglöpning likaledes gammalt och alltjämt stort,
och även Italien och Spanien ha goda
löpare. I Tyskland var intresset till att
börja med obetydligt, Berlin-mästerskap
instiftades 1905, tyskt mästerskap först
1913. Sedan mitten av 1930-talet hör
Ungern till de ledande kontinentala
länderna i denna idrott. I USA, där intresset
för terränglöpning är ringa, infördes
mästerskap redan 1890 på omkring 14 km.
Tävlingar ha sedan dess hållits årligen
(utom 1893—96, 99, 1900 och 02), sedan
1903 på omkring 8 km bana. I Ryssland
anordnas stora propagandatävlingar.
Terränglöpning i Norden.
Danmark var det första land i
Norden, som upptog terränglöpning på
tävlingsprogrammet. Detta skedde 1896, och
mästerskap, på 10 eng. mil (c:a 16 km),
instiftades 1901, förkortat till 15 km 1910
—17, 10 km 1918—25 och 8 km från 1926.
Efter brittiskt mönster har terränglöpning
varit en vintersport med högsäsong februari—
mars, tills den svenske tränaren S. Lundgren
1942 lyckades genomdriva, att terrängloppen,
som onödigt förlängde säsongen och tröttade ut
löparna, flyttades till april.
I Norge och Finland, där
terränglöpningar ej äro särskilt populära,
instiftades mästerskap 1914, resp. 1913,
båda på 8 km. Finska mästerskapet
uppdelades 1932 i mästerskap på dels 4 och
dels 8 km; sistnämnda sträcka slopades
1937, men från 1946 infördes åter två
mästerskap, på 5—6 och 10—12 km.
Sverige är Nordens ledande land i
terränglöpning. Initiativtagare var K.
Hellström, som efter danskt mönster 1901
arrangerade — och själv vann–>-Sleip-
ners terränglöpning, som jämte SM är
vårsäsongens förnämsta
terrängevenemang. Andra traditionella stortävlingar
äro -^-Sundbybergs terränglöpning (från
1906), ->Sports i Eskilstuna
(1904),->Ura-nias terräng i Limhamn (1913) och
Vikingens terräng i Göteborg (1920).
Så gott som alla tävlingar arrangeras i
april och början av maj. Tränaren E.
Hjertberg genomdrev visserligen, att SM
1915 förlades till början av nov., men
försöket slog ej lyckligt ut, och redan året
därpå återgick man till vårsäsongen.
Medan banorna framåt 1920 voro 8—10 km
(någon gång sannolikt 12 km), äro de,
sedan mästerskap 1940 införts på en
»lång» och en »kort» bana, 8, resp. 4 km
vid SM och 7, resp. 3,5 km vid DM.
Nationella tävlingar bruka hållas på 3—7 km.
Internationella tävlingar, där Nordens bästa
mött kontinentens, Englands eller USA:s bästa
löpare, ha mest förekommit vid OS, där de
finska löparna 1912—24 visade sig absolut
överlägsna. Några av de bästa engelska
terränglöparna deltogo vid ett par tillfällen i Sleipners
terräng och visade sig då jämgoda med de
bättre svenskarna.
De mest framgångsrika finnarna ha även
varit landets yppersta banlöpare, t. ex. H.
Koleh-mainen, P. Nurmi, V. Ritola, H. Liimatainen,
V. Sipilä, L. Lehtinen och T. Mäki. Av de bästa
svenskarna ha en del varit förhållandevis
medelmåttiga på bana, såsom Hjalmar Andersson
(»Insjö»-A.), J. Eke, J. Ternström, R. Öhman,
G. Bergström och O. Möller, medan ypperliga
925
926
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
