Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trestegshopp - Historik, av redaktör Sven Lindhagen - Teknik, av folkskollärare Eric Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRESTEGSHOPP
INNEHÅLL. „
Sp.
Historik, av redaktör Sven
Lindhagen .................. 1025
Teknik, av folkskollärare Erie
Svensson ................... 1026
Träning, av Erie Svensson ... 1028
En omstridd tävlingsgren, av
docenten Torgny Sjöstrand
och Sven Lindhagen....... 1029
Tävlings- och rekordstatistik,
av banktjänsteman Erik
Jufält och Sven Lindhagen 1030
Historik.
Trestegshopp är en gammal irländsk
idrottsgren, som relativt sent spred sig
till andra länder och som till omkr. 1910
dominerades av irländska hoppare.
Ursprungligen utfördes hoppet genom tre
långa steg (tagna som löpsteg) men fick sin
nuvarande utformning omkring 1890,
illustrerad av sitt engelska namn, »hop» (hopp), »step»
(steg), »jump» (skutt). »Hoppet» göres på ett
ben, d. v. s. man kommer ned på samma fot,
varmed upphoppet gjordes, »steget» liknar ett
utdraget löpsteg, varigenom man kommer ned
på andra foten, och »skuttet» ser ut som ett
vanligt längdhopp.
Bland berömda irländska hoppare före 1910
märkas främst C. Shanahan, P. 0’Connor, M.
Prinstein samt bröderna T. och D. Ahearne, av
vilka Prinstein alltid och D. Ahearne större
delen av sin bana dock tävlade för USA.
Obetydligt intresse i England, på kontinenten
och i USA.
I Skottland hör trestegshopp till de
traditionella »highland sports», men
grenen har haft svårt att nå popularitet i
England, och den första egentliga
tävlingen arrangerades vid OS 1908.
Mästerskap instiftades först 1914 samt har i
fortsättningen dominerats av utlänningar.
Även i USA har intresset varit
obetydligt, och betecknande är att det bästa
resultat, som nåtts av en amerikan, är
den från Irland inflyttade D. Ahearnes
1911 nådda 15,519 m.
Även på den europeiska kontinenten
är intresset obetydligt.
I Tyskland, som haft goda trestegshoppare i
E. Joch, H. Wöllner, K. Kotratschek (från
Österrike) och H. Mähnert, ströks grenen från
mästerskapsprogrammet 1942, i Ungern utövas
trestegshopp föga, och i Frankrike äro resultat
över 13,50 m ovanliga. Däremot har Italien haft
ett par rätt goda hoppare, och i Holland har
W. Peters tillhört världseliten (engelsk mästare
på 15,47 m 1927).
1025
Japan — det ledande landet.
Ledande land i världen är sedan
omkring 1930 Japan, som haft en mängd
15-metershoppare, bl. a. M. Oda, C.
Nam-bu, K. Oshima, N. Tajima och M. Harada
(vilka dominerat OS 1928—36) samt
senare K. Togani, G. Kin, A. Furuta,
Miyagava och K. Yada. Utmärkta
trestegshoppare ha även funnits i
Australien, främst A. W. Winter, L. Miller och
J. P. Metcalfe, samt i Argentina, där L.
Brunetto är den mest kände.
Stark nordisk gren.
Trestegshopp infördes relativt sent i
Norden, tidigast i Norge, där grenen
upptogs på mästerskapsprogrammet 1898,
medan SM instiftades 1900. I Finland, ett
av världens mest framgångsrika länder i
trestegshopp, väcktes intresset på allvar
omkring 1912. Däremot har grenen föga
utövats i Danmark.
Vid OS har Norden firat stora triumfer, dels
genom svenskarna G. Lindblom, G. Åberg och
E. Almlöf (som vunno alla prisen 1912) samt
senare I. Sahlin, Folke Jansson och Erie
Svensson, dels genom norrmannen E. Larsen samt
dels, och framför allt, genom finnen V.
Tuulos. Bland framgångsrika svenskar märkas
dessutom B. Ljungberg, Lennart Andersson, A.
Hallgren, Bertil Johnsson, E. Hellstrand och L.
Moberg, bland finnar E. Järvinen, V. Rainio,
T. Tulikoura, H. Mäkinen, O. Rajasaari, T.
Pöyry, J. Norén och K. Ilovaara samt bland
norrmän E. Winne, E. Haugland och K. Ström
(15,82 m i medvind 1939). Danmarks ende
hoppare av klass är Preben Larsen.
Teknik.
Tekniken måste vara så noga inlärd,
att hoppet framstår som en njutning för
såväl hopparen som åskådaren. Hoppet
är till stor del en fråga om rytm (i
förening med spänst), och utan rytm blir
det aldrig fullödigt. Denna rytm måste
finnas från anloppets början till
hoppets slut.
Anloppet.
Anloppets längd kan variera mellan 30 och
40 m — en del börjar vid anloppsmärket, andra
föredra att ha någon fart, då de nå detta.
Anloppet skall börjas bestämt men utan
spänning. Omkr. 20 m från upphoppsplankan
utsätter hopparen ett kontrollmärke, som skall
träffas med t. ex. höger fot och vars placering
beror av hopparens fart och steg.
1026
33—NFS. VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
