Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyngdlyftning - Lyftens teknik, av Paul Brewitz och Holger Winquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TYNGDLYFTN1NGSFÖRBUND
Bild 4—5. Tvåarmsryck. Stången har dragits upp till midjan, men en liten bit till måste den
dras upp, innan nedgången sker. Obs. de sträckta benen och tåhävningen! (bild 4). En perfekt
nedgång i sittrycket. Överkroppen något framåtlutad, armarna i lås bakom huvudet och hela
fotbladen i marken. Nu gäller det att omedelbart komma upp till stående ställning med hjälp
av studsen mot vaderna (5). Bild 6. Enarmsstöt. Dragningen sker med rak arm, tills stången
passerat knähöjd. När vid den fortsatta dragningen armen böjes, föres armbågen vid sidan om
kroppen, för att stången skall kunna dragas så nära kroppen som möjligt.
nedhukad, då fast grepp användes från början.
Avståndet mellan händerna är smalare än i
ryck, ungefär drygt axelbredden. Stången
drages uppåt nära kroppen med rak rygg och raka
armar. Dragningen avlöses av frivändningen,
som bör ske vid brösthöjd (se bild 9).
Vid den härpå följande nedgången kan utfall
eller nigsittande användas. Den förra stilen är
vanligast och användes av världens bästa
tyngd-lyftare. Utfallet sker som i ryck, och stången
möter bröstet i höjd med nyckelbenen. I samma
ögonblick skjutas armbågarna blixtsnabbt upp
under stången, vilket förhindrar redskapet att
glida ned. Sedan kroppen härefter blivit
upprätad, är första tempot i stöten fullbordat.
Nästa och viktigaste etapp är överstöten. Med
fötterna åtskilda högst 40 cm, benen sträckta,
kroppstyngden vilande på hela fotbladen samt
stången i ett stadigt läge, helst på axlar och
nyckelben, samlar lyftaren sig ett ögonblick
för uppgiften. Härefter göres en obetydlig
knäböjning, varvid överkroppen ej bör böjas
framåt, vilket kan undvikas, om huvudet dras
tillbaka och blicken har en riktpunkt rakt fram.
Man bör även tillse, att stången vid
knäböjningen ej sjunker nedför bröstet. Utan ett
ögonblicks uppehåll i den knäböjande ställningen
sträckas så benen, och tyngden stötes med
koncentrerad energi uppåt. Härvid gäller det att
få hela benstyrkan och kroppstyngden bakom
stången och varje muskel att samverka till
högsta effektivitet. När stången nått hjässhöjd
och därmed vändpunkten för stötrörelsen är
nådd, göres ett djärvt och snabbt utfall, innan
tyngden hunnit stanna i sin uppåtgående
rörelse. Benställningen blir härvid exakt
densamma som i lyftets tidigare utfall, men
överkroppen lutas nu framåt, huvudet skjutes
framåt, och armarna hållas lodrätt sträckta under
tyngden. I denna ställning komma armarna
säkert i lås, vilket är ett absolut villkor på större
tyngder. Uppresningen till slutställningen sker
på vanligt sätt. För balansens skull är en fast
riktpunkt för blicken nödvändig.
Principerna för enarmslyften äro
desamma som för tvåarmsgrenarna. Den
Bild 7. Frivändningen vid enarmsstöt. Knäböjningen skall ej vara särskilt djup. På bilden är
högra armbågen fri från kroppen, men man kan även i detta moment låta den ta stöd mot
höftbenet. — Bild 8. Tvåarmsstöt. Frivändningsutfallet. Obs. det väl sträckta bakre benet och de
framskjutna armbågarna. Bild 9. Tvåarmspress. Utgångsläge för press med bred fotställning.
Benen måste liksom i givaktpresset hållas sträckta och kroppsställningen bibehållas under
pressningen, som skall börja först efter ett markerat uppehåll.
Bilderna äro återgivna efter Svenska Tyngdlyftningsförbundets instruktionsbok »Atletik» (1940).
1085 1070
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
