Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vargjakt - Vargrännarloppet - Vargunge - Varierande hopp - Varmblodiga hästar - Warmerdam, Cornelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VARGRÄNNARLOPPET
och kan därför bli ytterst farlig i de
trakter, där den förekommer mera talrikt.
Vargen (Carlis lupus) är grågul till färgen.
Från stora hundar med vargutseende skiljes den
genom sin rakt sträckta, i spetsen icke uppböjda
svans, som bäres hängande. Längden på
huvud och bål kan hos skandinaviska varghanar
uppgå till 140 cm; boghöjden är 70—75 cm, hos
honor lägre. Honan föder i april eller början
av maj i ett ödsligt beläget berg- eller
jordgryt, ofta mycket enkelt, vanligen 5—6 ungar.
Vargens spår likna hundens men äro större och
mera avlånga.
I Europa synas vargar förr ha funnits i så
gott som alla länder. Redan på 1700-talet
utrotades de emellertid på de brittiska öarna och
i Danmark och finnas numera i västra
Europa endast i mycket otillgängliga skogs- och
bergstrakter, vidare på Balkan, i Ryssland, ö.
Finland och i den skandinaviska halvöns
fjälltrakter. I Sverige finns varg f. n. så gott som
endast i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och
Härjedalen, där den främst hämtar sin föda ur
renhjordarna.
I gamla tider var i Sverige -xlrevjakt, s. k.
vargskall, vanligaste jaktformen. Numera
jagas varg huvudsakligen på skidor.
Förutsättningen är då, att vargen följt efter renhjorden
ned till skogslandet, där snön ligger djup —
på kalfjället undkommer den i regel. En dag,
när skaren ej bär vargen, börjar förföljandet,
som ofta kan draga ut över ett par dygn. När
vargen blivit upphunnen, dödas den antingen
med spjutspetsen i skidstavens övre ända,
med ett slag över ryggen, som knäcker
ryggraden, eller med ett pistolskott.
Lappen och yrkesjägaren-nybyggaren äro
mästare i denna jakt, som av utövaren kräver
utomordentlig kondition och fjällvana. Staten
och lappkassorna betala för varje skjuten varg
stora skottpengar (f. n. 300 kr., undantag se
Jaktstadgar, § 10), vartill kommer att skinnet
är ganska värdefullt.
Någon gång jagas varg också med kulgevär
på fjället. Lättast kommer man då åt honan,
när man funnit honans gryt med ungar.
Honan väljer nämligen sin jaktmark långt
därifrån och tar ungefär samma vägar till och
från grytet.
På vissa håll i Ryssland var det förr
brukligt med hetsjakt med vinthundar (->Hetsjakt
och parforcejakt, sp. 1235). Kirgiser och perser
jaga varg med kungsörn (->Falkjakt, sp. 1010),
och i mellaneuropeiska skogstrakter skjutes
ofta varg för åtel från lave.
Antalet i Sverige skjutna vargar var:
1885—90 146
1891—95 361
1896—00 429
1901—05 146
1906—10 113
1911—15 247
1916—20 156
1921—25 65
1926—30 41
1931—35 62
1936—40 92
1941 10
1942 12
1943 4
1944 14
B. B.
Vargrännarloppet, en skidtävling på 54,2
km med start i Jokkmokk och mål i
Porjus, arrangerades 1929—39 samt från 1945
av Porjus IK med stöd av
Skidfrämjan-det m. fi.
Loppet, som gått ungefär samma väg som
en av lappen Wannars berömda vargjakter,
ersatte klubbens tidigare 6-milslopp.
Vargrännarloppet, som går i lätt terräng, ursprungligen
med gemensam start men 1935—39 och 45 med
start med mellanrum, 1946 åter gemensam, var
avsett att bli övre Norrlands motsvarighet till
Vasaloppet. På grund av kostnaderna och
militärinkallelserna inställdes loppet 1940—44.
Segrare ha varit: 1929 J. A. Persson, Arjeplog,
1930 Gustaf Andersson, Arjeplog, 1931 Olle
Hansson, Luleå, 1932 J. A. Persson, Arjeplog, 1933 A.
Häggblad, Umeå, 1934 E. Lundström, Arvidsjaur,
1935 G. Leosson, Luleå, 1936 Torsten Gustafsson,
Jokkmokk, 1937 A. Hägglund, Skellefteå, 1938 S.
Stenvall, Storuman, 1939 G. Lindgren, Lycksele; 1945
Sven Johansson, Östersund (vanl. Uppsala), 1946
Gösta Andersson, Umeå.
G. Lindgren har rekordet med 3t 52m 15s. S. L.
Vargunge (eng. wolf cub) är
benämningen på deltagare i pojkscoutrörelsens
junioravdelning (9—-11 år).
Namnet är hämtat från Rudyard Kiplings
Djungelbok, där en liten pojke uppfostras av
en vargflock. Motsvarande medlemskategori hos
flickscouterna kallas blåvinge (eng. brownie)
Varierande hopp är den i Sverige
hävdvunna benämningen på alla slags
sim-hopp utom huvudhopp framåt i rak stil.
-»-Simhopp, sp. 189 ff. Internationellt
skiljer man ej på raka och varierande
hopp utan endast på svikthopp och höga
hopp. E. B-ll.
Varmblodiga hästar kallas med ett
sammanfattande namn fullblods- och
halvblodshästar. -»-Hästen, sp. 119.
Warmerdam [°å’madäm], Cornelius,
amerikansk stavhoppare (f. 1916),
kontorist i Fresno, är världens mest suveräne
mästare i fri idrott.
Warmerdam, som är
av holländsk släkt
(skämtsamt kallad »den
flygande holländaren»)
och tävlar för Olympic
Club, San Francisco,
blev 1937 och 39 tvåa i
USA-mästerskapet på
samma höjd som
vinnaren och segrade 1938
samt 40—44. Han har
ett 50-tal gånger på
tävling hoppat mer än
450 cm, och hans stil torde bli revolutionerande
för tekniken i hela världen, då den — efter
1207
1208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
