Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vinterpokalen - Vinterspel - Vintertävlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VINTERTÄVLINGEN
Den första Vinterpokalen, som tillkom genom
en insamling inom Svenska Automobil Klubben
på initiativ av C. Skånberg och B. Bagge, var
värd c:a 1800 kr. och erövrades 1908 av E.
Salmson efter tre
segrar i följd. Den andra
pokalen, som även
tillkom genom insamlade
medel, uppsattes till
tävlan 1909 och
hemfördes för alltid 1925
av H. Österman genom
segrar 1913, 14 och 25.
Den tredje och fjärde
Vinterpokalen skänktes
till K. A. K. av E. C.
Gjestvang. Den tredje
uppsattes 1926 och blev 1929 O. Grönkvists
ständiga egendom efter segrar 1926, 27 och 29. Om
den fjärde tävlades i Vintertävlingen endast
1930, varefter den uppsattes till tävlan i
Sveriges Vinter Grand Prix. B. L.
Vinterspel -^-Olympiska Spel, sp. 815—20.
Benämningen vinterspel användes i Sverige
ofta för att beteckna större vinteridrottsfester,
speciellt skidtävlingar.
Vintertävlingen var Sveriges förnämsta
tillförlitlighetstävling för bilar och i sitt
slag enastående i världen. Tävlingen
tillkom på initiativ av C. Skånberg och B.
Bagge och arrangerades 1906—14, 1920
och 1925—30 i febr. eller mars månad av
Kungl. Automobil Klubben (t. o. m. 1907
av dess föregångare Svenska Automobil
Klubben) samt efterföljdes 1931 av
->Sve-riges Vinter Grand Prix.
Vintertävlingen, som var öppen för medl. av
K. A. K. samt med denna klubb samarbetande
organisationer, ställde mycket stora krav på
såväl förare som vagnar och var av stor
betydelse icke endast för bilismens genombrott i
Sverige utan även för bilens användande
vintertid. Erfarenheterna från denna tävling ha
även medfört betydande förbättringar av
viktiga detaljer, såsom kyl- och smörjsystem.
Den första tävlingen, som startade 15 febr.
1906, gick från Göteborg över Örebro till
Stockholm och samlade åtta deltagare, av vilka sex
fullföljde. Segrare blev E. Salmson på Fiat,
som körde den c:a 515 km långa distansen på
24t 45m 5s. Även de följande nio tävlingarna
höllos på sträckan Göteborg—Stockholm, men
startplatsen alternerade mellan dessa båda
städer. Ären 1907—09 gick banan över Örebro (c:a
515 km) samt 1910 och 11 över Jönköping (c:a
502 km). Följande år kördes
Stockholm—Göteborg—Stockholm (c:a 1017 km), och 1913 och
14 förlängdes sträckan ytterligare, då banan
drogs genom Värmland, Dalsland och Bohuslän,
varigenom distanserna blevo 1181, resp. 1 249 km.
Efter ett uppehåll under krigsåren
återupptogs Vintertävlingen 1920, och utom en
backtävling i Fittja (första gången 1913) ingick nu
även en ekonomitävling. Banan var densamma
som 1914, och tävlingen kördes 29 febr.—4 mars
i starkt töväder och tjällossning, vilket hade till
följd, att vägarna blevo svårt sönderkörda. En
stark opposition restes därigenom mot
biltävlingar, och K. A. K. beslöt därför att uppskjuta
loppet några år. När det 1925 ånyo startade,
frångicks den klassiska tävlingsbanan, och detta
år kördes Östersund—Stockholm (c:a 642 km).
Tävlingssträckan, som t. o. m. 1925 varit lika
för båda klasserna, har därefter bestått av
två olika banor. År 1926 var starten förlagd
till Oslo och målet till Stockholm, och de olika
klasserna hade att tillryggalägga c:a 1246 km
(om Vinterpokalen), resp. 971 km (om
Göteborgspokalen och Prattpokalen).
Backtävlingen ägde detta år rum i Korketrekkeren.
Vid de fyra sista tävlingarna var Göteborg
startplats, 1927 kördes sträckan Göteborg—
Hudiksvall—Stockholm (c:a 1467, resp. 1108
km), och 1928, 29 och 30 gick tävlingen över
Arvika—Falun—Gävle—Stockholm (c:a 1 045 km
för samtliga klasser).
Tävlingen skulle köras med en bestämd
genomsnittshastighet mellan de olika
kontrollstationerna, och t. o. m. 1920 bestraffades för sen
eller för tidig ankomst till kontrollerna,
otill-låtna uppehåll och reparationer m. m. med visst
antal prickar, vilka sedan lågo till grund vid
prisbedömningen. År 1925 frångicks detta
pricksystem, och därefter skedde bestraffningen
genom att en strafftid, som icke fick köras in
på efterföljande sträckor, lades till den
verkliga körtiden.
År 1907 uppdelades de tävlande i två klasser,
varvid klass I tävlade om Vinterpokalen och
klass II om den av S. A. K:s Göteborgsavd.
(sedermera K. A. K:s Göteborgsavd.) uppsatta
Göteborgspokalen för vagnar, vilkas katalogpris
ej översteg 6 000 kr. (1920 vagnar under 1000
kg vikt). År 1925, då ytterligare en
tävlingsklass tillkom, ändrades klassindelningen så, att
klass A (som tävlade om Vinterpokalen)
omfattade förare, som tidigare genomfört
Vintertävlingen eller andra av K. A. K:s större
tävlingar, klass B (om Prattpokalen) förare, som
ägde den till tävlingen anmälda vagnen,
uppfyllde A. I. A. C. R:s amatörbestämmelser och
icke voro yrkesförare, samt klass C (om
Göteborgspokalen) övriga förare. I varje deltagande
vagn måste en av prisdomarna utsedd
kontrollant medfölja, men i övrigt var bemanningen
valfri. År 1929 instiftades i A-klassen en
tävling för märkeslag om tre vagnar i varje lag.
Vintertävlingen var internationell första
gången 1909 och har samlat deltagare från bl. a.
Danmark, Holland, Belgien, Tyskland, Norge
och England. De bästa utländska
prestationerna ha utförts av danskar: 1909 vann H. C.
Christiansen på Renault Göteborgspokalen, och
Vinterpokalen av
1929.
1297
1251 1297
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
