Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Älgjakt, av överste Bertil Burén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄLGJAKT
Bild 2. En älgfamilj i trav över en myr. Först kommer kon med kalv, sist tjuren, som just
inte är någon modig riddare utan vid fara gärna avstår tätplatsen åt kon.
kraniet, grena sig därefter och bilda så
småningom hos den normalt utvecklade tjuren en
skiva, »skovel», s. k. palmata horn; saknas
skivan, kallas de cervina (-^-Cervin).
Älgens vanligaste rörelsetakt är en
vägvin-nande trav, i skritt rör den sig makligt, i
galopp endast om den blir häftigt skrämd och då
blott en kortare sträcka. Skarp hörsel och
utomordentligt fint väderkorn äro utmärkande
för älgen, som däremot ser dåligt och därför
har svårt att med synen skilja en t. o. m.
ganska oskyddad stillastående jägare från
omgivande buskar och träd.
Brunsttiden infaller i september, och
kalvarna födas i maj eller början av juni. Kon föder
första gången — vanligen då hon fyllt tre år
— en, sedan i regel två kalvar. Födan består
mest av kvistar av tall och björk samt bark,
löv och kvistar av sälg och asp, vidare av
saftiga örter, såsom älggräs och färsk klöver, samt
den spirande grönskan på höstsädesfälten.
Rotfrukter tycker den mycket om och repar gärna
av den mogna havren från stånden.
Hur älgen jagas.
Det ursprungliga jaktsättet på älg
torde vara med löshund, senare kom skallet
eller som det nu kallas drev- eller
klappjakten. I snörika trakter brukades förr
allmänt den förödande och grymma
hetsjakten på skidor, då skaren bar
skidlö-paren men icke älgen utan i stället skar
sönder dennes smalben intill benpiporna.
Numera jagas älg med löshund eller
ledhund, med klappjakt eller smygjakt eller
med en kombination av dessa.
Jakten med löshund — den som
sportjakt förnämsta och mest uppskattade — kräver
stora marker och goda hundar. Den går ut på
att hunden söker igenom ett vidsträckt område,
tar reda på älgen och »ställer» den, d. v. s.
spärrar vägen för älgen och därunder avger ett
lugnt och tätt ståndskall, som så upptar
djurets uppmärksamhet, att jägaren kan smyga
sig inom håll. Ungälgar äro svåra att ställa,
och endast en försiktig hund, som håller sig
ett stycke från älgen och ej verkar aggressiv,
kan få en sådan att stå fast.
Äldre älgtjurar och kor med kalvar stanna
lättast och gå även ofta till anfall mot hunden,
som då måste passa sig väl för att ej träffas
av älgklövarna. Skulle även sådana äldre djur
bli misstänksamma och gå av ståndet, bör
hunden upphöra med skallet och söka hålla sig
framför eller i höjd med älgarna, som då i
regel stanna efter någon kilometer.
Den bästa älghunden är gråhunden
(^-Jakthundar). En injagad och erfaren hund går på
ståndet aldrig närmare älgen än 20—30 m och
verkar fullständigt ointresserad, under det den
oavbrutet skäller. Om älgen skenar iväg rakt
ut och ur marken, begär man av en god
jakthund, att den skall släppa och infinna sig hos
jägaren.
Jägaren måste alltid närma sig ståndet mot
vinden snabbast och tystast möjligt. Tystnar
hunden, skall jägaren göra sig skjutfärdig,
då älgen under flykten kan komma inom
skotthåll.
Jakt med ledhund lämpar sig bäst
för mindre marker och tillgår så, att jägaren
med hunden i koppel, fäst vid halsbandet eller
vid en sele, går i krysslag snett mot vinden,
varigenom terrängen bäst genomsökes. Jägaren
måste därvid tänka på att gå upp på åsar o. d.,
där hunden lättare får vittring.
När hunden får vittring av älg, markerar den
detta genom att höja huvudet och vädra mot
vinden. När den sedan känner, att älgen snart
måste vara inom synhåll, brukar den visa detta
genom att t. ex. höja nosen rätt upp, dra hårt
1388 1386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
