Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjällfärder, av Ivar Holmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FJÄLLFÄRDER
fjällfärder, som synas vara av så stort
sportsligt värde, att de förtjäna räddas
från glömskan, måste ovanstående
beaktas, liksom också att endast en
försvinnande liten del av alla de sportsligt
full-lödiga långfärder i fjällen som företagits
ha kommit till mer allmän kännedom. De
färder, som i det följande skildras, måste
därför endast betraktas som några
exempel.
En midvintertur
Enafors—Helags—Undersåker 1913.
Den kände fjällmannen Torsten Boberg
och lappen Jonas Fjällberg startade 19
januari 1913 kl. 8 i halvmörker från
Enafors för en dagstur på 50—60 km till
Helags. Efter 10 timmars skidlöpning, till
större delen ovan trädgränsen, voro de kl.
18 framme vid -^-Helagsfjället (bd III).
Trots månsken var det först efter mycket
letande som de funno stugan. Sedan de
ätit en ordentlig måltid, somnade de så
småningom. Boberg vaknade dock efter en
stund av kylan. Det var —16° inomhus.
Då det var strålande månsken, beslöt han,
att de omedelbart skulle bestiga fjällets
stortopp, Storstöten, 1 796 m ö. h.
Klättringen upp blev ansträngande och även
nedfärden delvis rätt besvärlig. De voro
tillbaka i stugan kl. 5 men åter på benen
kl. 9.30. Nu var det full snöstorm. Trots
att de kände det kusligt att ge sig ut i
snötjockan, startade de mot det 70—80
km avlägsna målet, Undersåker. Lappen
fick ta ledningen. I hård motvind och
drivsnö arbetade de sig fram till
Ljungans dalgång och vidare genom Vålådalen
till Vallbo kapell, som nåddes efter nära
sex mils färd kl. 17.30. De rastade här
11/2 timme och fortsatte kl. 19 till
Undersåker, dit de hade drygt två mil. Målet
för dagens färd nåddes samma kväll.
Denna tvådagars midvintertur 1913 på
sammanlagt 15—16 mil med bestigning av
Helagsfjället inlagd under natten är en
sportprestation, som synes väl tåla
jämförelse med senare tiders »bragder».
Dramatiskt på Kebnekaise 1916.
Den 2 123 m höga Sydtoppen av
^-Kebnekaise (bd IV) bestiges numera årligen
vintertid av ett stort antal turister.
Tidigare var en sådan bestigning icke lika
vanlig, och vid dåligt väder kan den
alltjämt bli synnerligen strapatsrik.
Påsken 1916 låg Peter Möller, kapten och
fjällman, tillsammans med lappen Nils
Olofsson Sarri i turiststugan vid Kebnekaise. Sarri
var en duktig skidlöpare. Han lär en morgon
ha startat från sin boplats i Norge, varifrån
han till att börja med hade en lång och sugande
uppstigning till riksgränsen och därefter vidare
till Pirttivuopio, dit han anlände på aftonen
efter att ensam ha skidat 16 mil genom öde
fjälltrakter.
Möller och Sarri startade mot Stortoppen
påskdagsmorgonen kl. 5.45. Hård västlig vind,
fjälltopparna i moln, djup nyfallen snö och
klabbföre voro inga ljusa utsikter. Sedan de
passerat över Rullevare och nått halvvägs till
toppen, kom stark dimma och snö, men uppåt
gick det’. Vädret blev allt sämre, och slutligen
var sikten endast 10 m. Sarri ansåg, att de
förlorat riktningen, vilket var allvarligt, då de
voro på en smal rygg, brant på båda sidor. Då
de ansågo sig vara endast 200 m från toppen,
beslöto de stanna i väntan på att det skulle
lätta en smula och stodo med ryggarna mot
vinden. Kylan, som efterträtt blidvädret, höll
just på att tvinga dem att vända, då det
klarnade en smula och toppkäglan dök fram i diset.
Sarri hade haft rätt, de befunno sig för långt
åt höger, inpå bråddjupet. Den sista branten
forcerades med hjälp av isyxan, och kl. 14.20
voro de på toppen, där den isiga vinden tvang
dem vända efter några minuter.
Vädret hade blivit något bättre, och
nedfärden gick till en början bra. På Rullevare ökade
emellertid stormen »till raseri» och medförde
vassa isnålar, som piskade dem i ansiktet. Kl.
18.30 voro de åter i stugan efter nära 13
timmars så gott som oavbruten kamp mot vädrets
makter. Båda hade svidande ögon — Sarri var
nästan blind.
Den första vinterbestigningen av Kebnekaises
Nordtopp.
En förstabestigning av en fjälltopp är
vid lika väderleksförhållanden svårare
än de följande. Torsten Boberg och Gösta
Olander »erövrade» måndagen den 20
april 1925 Kebnekaises Nordtopp.
Kvällen före hade de båda fjällmännen,
lappen Sarri och en turist nått hyddan på
Sydtoppen. Endast genom att gräva sig 2,5 m ned i
snön kunde de komma åt att öppna dörren och
taga sig in i stugan.
Nordtoppen (2 115 m ö. h.) är något lägre än
Sydtoppen (2123 m ö. h.). Avståndet mellan de
båda topparna är omkr. 700 m och leden
mycket utsatt, om också icke direkt svår. En stor
del av passagen går på en smal, slingrande snö-
497
498
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
