IDROTTSFRÄMJARE BLAND KULTURPERSONLI GHETER (->-hän visar till art. i bd I—VI, om ej suppl, är utsatt.) Antiken är idrottens »guldålder». Intresset för idrott var stort redan då historiens gryning börjar sprida sitt ljus över Greklands land och folk. Den store diktaren ->-Homeros ägnar i sina sånger stört utrymme åt tävlingarna i kappkörning, boxning, brottning, löpning, fäktning och skjutning. Särskilt belysande äro tävlingsreferaten i Iliadens 23:e och Odysséens 7:e sång. Det allmängrekiska intres^ set för kroppsövningar tog sig mäktiga uttryck i den spartanske statsmannen Lykurgos' (700-talet f. Kr.) lagstiftning i Sparta. De ungas uppfostran skulle icke, ansåg han, bara bestå i en intellektuell och moralisk träning, den skulle också vara gymnisk. För att träna styrka och vighet utövades bl. a. fäktning, brottning, löpning, hopp, diskus- och spjutkastning. Filosofen Sokrates (469—399 f. Kr.) i Aten uppskattade även kroppsövningar såsom en väg till hälsa och det stora målet för människan, nämligen att lära sig känna sig själv. Sokrates' idéer även i detta avseende utvecklades och klarlades av hans främste lärjunge, -^-Platon, antikens störste filosof (427—347 f. Kr., suppl.). För att skapa fullkomliga människor måste man utnyttja bildningsmedlen gymnastik och musik, varvid han helt jämställde den gymniska bildningen med den musiska. Platons ryktbare lärjunge, filosofen och vetenskapsmannen Aristoteles (384—322 f. Kr., suppl.), framhöll också, att redan småbarnen borde härdas genom lämpliga lekar och att ungdomen mellan 7 och 21 år skulle tränas genom systematiska övningar. Detta vore icke minst viktigt för en verklig viljefostran. Även bland antikens läkare rådde ett starkt positivt intresse för kroppsövningarna. Sålunda uttalade forntidens störste läkare Hippokrates (omkr. 400 f. Kr.) i flera av sina skrifter nyttan ur medicinsk synpunkt av sådana övningar, och idrottsläraren Herodikos (->-An-tikens sport) grundade vid mitten av 400-talet f. Kr. sjukgymnastiken genom att använda reglerad diet, massage och särskilda andra kroppsövningar vid kampen mot sjukdomarna. Romarna, vilka närmast övertogo arvet från Hellas, förmådde icke uppehålla de grekiska traditionerna, och idrottstävlingarna blevo ej ett medel till uppfostran och harmonisk utveckling utan uppvisningar av professionella, som hade gladiator- och cirkusspel till yrke. Härom ger talaren, författaren och statsmannen Cicero (108—43 f. Kr.) tydliga och odisputabla upplysningar. Han hade intet att invända mot gymnastiska övningar i och för sig men ansåg, att åskådarna i allmänhet vid uppvisningarna voro bättre folk än de som framträdde på tävlingsbanan. Ett levande intresse för idrottsövningar visade den grekiske historieskri- varen och filosofen Plutarchos (46—120), som väl kände även romerska förhållanden. Genom sina skrifter om barns uppfostran och sina levnadsteckningar av berömda greker och romare blev han jämte Aristoteles och Platon en av de främsta förmedlarna av antikens idrottsliga idéer till renässansen och nyare tiden. Antikens idéer rörande kroppsövningarnas mål sammanfattades till ett lättfattligt slagord av den romerske skalden ->-Juvenalis (47—130), då han präglade »Optandum est, ut sit mens sana in corpore sano» (»Man bör eftersträva att få en sund själ i en sund kropp»), i vilken sats den grekiska tron på harmoni och jämvikt ännu lyser igenom. Renässansens män sökte återuppliva antiken. Renässansen (d. v. s. 1400- och 1500-talen), som präglades av ett ivrigt studium av den klassiska tiden, visade stort intresse också för antikens kroppsövningar, vilka man sökte återuppliva. Härvid kan man särskilt erinra om den lärde humanisten V. da Feltre (1378—1446), som vid sin adliga internatskola införde bollspel, hopp, fäktning, brottning, ridning, löpning m. fi. grenar. Hos den spanske humanisten J. L. ->■Vives (1492—1540, suppl.) tog sig intresset uttryck i utkasten till läroplaner. Pauserna mellan de intellektuella övningarna skulle fyllas med kroppsövningar, och Vives skisserade t. o. m. särskilda gymnastiksalar för dessa övningar. Stor uppskattning av kroppsövningarna visade även den engelske statsmannen och humanisten T. Moore (1478—1535), som i sitt arbete »Utopia» gav en snabbteckning av ett idealsamhälle, i vilket även den fysiska fostran kommit till sin rätt. Liknande gäller den något yngre italienske filosofen T. Campanella (1568 —1639, suppl.). I sin »Solstat» utförde han i särskilda kapitel behovet av fysisk fostran och framlade planer för dess anordning. Av största betydelse blev den italienske läkaren H. -^-Mer-curialis' (1530—1606) insats. I en särskild bok om den klassiska gymnastiken redogjorde han för antikens idrott och yrkade på kroppsövningarnas återupplivande i uppfostran genom att peka på bl. a. deras betydelse för hälsan och välbefinnandet. Intresset för idrott visade sig f. ö. hos många andra andens stormän från denna tid, såsom den franske filosofen M. de Montaigne (1533—92), och hos en sådan litteraturens störman som engelsmannen W. Shakespeare (1564—1616). Att kroppsövningar av olika slag spelade en stor roll vid renässansens furstehov, såsom hos Henrik VIII (1207—72) i England och Henrik II (1518—59) i Frankrike, är en självfallen sak, då man vet, vilken framskjuten plats de ridderliga färdigheterna intogo i de högre samhällsgruppernas uppfostran. 1700-talet förberedde vår tids fysiska fostran. Hos 1600-talets båda största pedagogiska tänkare, tjecken J. A. Comenius (1592—1670) och engelsmannen J. Locke (1632—1704), möter en 827 828