Sport och Spe Olympiska Spelen 1912 / 3 (1912) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

var fair play, att skomakaren kom fram med ett
krokväxt långfinger, störtade sig öfver mig. Hans väldiga
näfvar skymde himlahvalfvet och jag slog till i hans
maggrop så att han vek sig som en fällknif. Han låg
där kvidande i dammet och hans kamrater som voro
i slagsmål hvar och en på sitt håll, sargade hans
bruna kinder med sina klackar.

Generalsekreteraren Kr. Hellström i sitt arbete.        Teckning af T. Schonberg.

Rök BOSPOR PH. U. STRENGBERG & C:os AKTIEBOLAG JAKOBSTAD

Jag greps af stridens yra, slog ihop händer och
klackar och störtade mig öfver närmaste man. Jag
hade på den tiden ingen slagsmålsteknik. Jag visste
icke att man ej bör använda händerna som släggor
utan som stötvapen. Jag slog blindt i högen och såg
blod och mörker framför ögonen, och stundom kom
en ljuf matthet öfver mig som alltid, då ens sinnen
bringas i öfverraskande och plötslig funktion.

Det var en trängsel — — och jag tyckte mig flyta
på ytan af människohafvet. Jag kände icke marken
på flera sekunder ibland, och mina armar rörde sig
automatiskt och jag såg blod och stirrande ögon
med fasa i.

Och rätt som det var låg jag med blödande
läppar och blödande näsa och andades in damm och
sand, medan man brottades på min rygg, satte in
järnskodda klackar i mitt bakhufvud. Och öfver mig
gick en underbar vind fylld af småländska
svordomar, skrik, stånkningar, hväsningar.

Men jag svimmade icke, fast bondsulorna
bearbetade min rygg. Jag grep om närmaste benpar och
drog mig upp och började slåss igän, slogs med
afsikt att mörda, planlöst och dumt, men slaktlukten
och svettlukten omkring mig gjorde mig galen.

Och plötsligt stod jag ansikte mot ansikte med
korpral Storm, min halftroppchef.

— Ä han inte klok, Engström. Kapten kommer!
Stopp näfva’ i böxflikera å ge sej härifrån, för han
blir stört olöckeli!

Jag vaknade till besinning och trängde mig ut ur
den klump af svettiga kroppar, ben och knytnäfvar,
af hvilken jag hittils varit en beståndsdel. Blodet
rann från min näsa och mina läppar och jag gick med
hoppande steg och bevarade slagsmålets tummel och
passion i min hjärna.

Kaptenen stod framför mig. Han var fet och
godmodig och hans ögon strålade ut välvilja.

Han sade under det jag knöt näfvarne och neg
på bondmanér: — Inte skall kandidaten vara med om
sånt här! Inte ska man slåss, inte!

Och med ens stod situationen klar för mig!

— Ska man inte slåss? Det är väl därför vi går
i noggrann marsch några timmar om dagen! Det är
väl därför vi ä här! Just för att lära oss slåss!

Och min ilska rann öfver. Tårarne kommo i
kaskader och jag svor och uppfann nya eder och skulle
kanske ha begått dumheter om inte den hygglige
kaptenen tagit mig i axeln och med en vacker blick
sagt: — Se så, kandidaten, seså, seså, kom i stället

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>