Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En stor man.
Söderamerikansk novell. — Ur en hittills outgifven 10-öres bok.
Larsberg var en stor man.
En skarp grabb, föst&ru.
Han var en af samtidens
mest framstående
personligheter, och lians porträtt
hade stått i flera tidningar.
Han var världsmästare i
löpning på 4,711 meter, ä de
fanns ingen grabb i hela
världen, som kunde bräcka
honom pä den distansen. Dom hade nog
försökt, aktare! Men Larsberg var en
kontinental företeelse, som var välkänd på alla utlandets
täflingslmnor, å tji fick dom andra grabbarna.
Larsberg hade alla väggarna i sitt hem å alla byrålådor och
kommoder fulla med pris — medaljer, pokaler,
skrif-stiill och Kalle Lagerbergs gubbar i brons. Men i
sitt hjärta tyckte han ändå, att allt det där va bara
nys. Han hade bara gjort sin plikt mot
fädenes-lande, å prisena tyckte han va bara mök egent lien.
Sä stor var han. Å han visste ju, att ingen kunde
bräcka honom. Han behöfde bara visa sig på banan,
sä gick det ett sus genom den tätt packade
åskådare-massan å grabbarna som skrek: Larsberg! Stå på’re
Larsberg! — Men då kunde ibland ett leende af
förakt krusa hans fina, stolta läppar. Han gillade inte
grabbarna, som skrek, han nästan föraktade hela
världen, för ingen kunde ju bräcka honom, å han visste ju,
att han alltid måste segra. Så stor var han.
A, akta’re grabb, nu satt Larsberg på Bäns å dilla
fö sej s.iiilf. Ensam som alltid. Den distingerade
gestalten väckte allmän uppmärksamhet bland
nöjes-etablisseniangets förnäma publik, fö dom säg genast,
att. Larsberg var en stor man, som häde varit i
Tillande. Redan hans nymoderna rissel skvallrade om
världsmannen, å lian höll sitt knaster med fulländad
elegans. Men Larsberg brydde sig inte om
publikens blickar. Med kall likgiltighet såg han ut öfver
mängden, som höll sina nyfikna tiror fastade på
honom. Han kände sej i själfva verket grund å darri
inombords. Ingen må tro, att han gladde sej åt
människornas stumma hyllning. Den var han så van vid,
Och han visste ju bäst, hur litet den egentlien var
värd.
Nej, han tänkte på, att han nu hade fått en
farlig medtäflare. Inte för att Larsberg va skraj, tji
skraj, skarpt tji! Men den unge medtiiflarn var inte
som de andra. Larsberg var van att med sin skarpa
blick pröfvandc tränga in i människohjärtats innersta
inälfvor, ä här hade han genast sett, att det fanns
takter hos Jonke, så hette medtäflaren. A så en annan
sak. Jonke hade en tjejja, men de hade inte
Larsberg. När skulle lian haft tid med det? I kampen
om världsmästerskapet på 4,711 meter hade han
offrat hela sitt lif. Kärleken fanns inte till för honom.
Men Jonke han förtjänade att bli lycklig. Det
visste Larsberg.
För det var i själfva verket en snygg tjejja. Hon
stod i parfymaffär och luktade som ett helt
himmelrike. Hon hade små, små lotter och fina, välforinade
vrister och genombrutna violetta silkesstrumpor och
— oh! min penna vill förirra sig in på privatlifvets
helgade område! Men tjejjans små hvita händer kän-
des alltid så mjuka af Kaloderma, när hon sög en
grabb i kardan och hälsade så förtroligt på sitt
kamratlika sätt Å så hade hon karaktär, så att hon
umgicks bara med säkra grabbar, som härdats till män
under idrottens pröfvande lekar. Det var blifvande
världsmästare allihop, och Jonke var den tjusigaste
af alla, född (ill segrare med sina starka ben och
bedårande sköna ögon.
Larsberg kände ett sting af smärta genombäfva
sin starka själ, som hårdnat till järn under kampens
spänning på all världens löparebanor. Han hade
aldrig älskat! Att med benen rycka till sig segerns
lagerkrans, det. kunde han, men anbelangandes
tjej-jor var han alldeles bakom flötet. Dock — inte ett
ögonblick afundades han Jonke! Som den idrottens
gentleman han var, önskade han själf, att Jonke
skulle segra.
Men där borta satt. Jonke med sin tjejja vid ett
undangömdt bord. De lyckliga! De badade i sällliet
och kälek. De sågo endast hvarandra. Drömmande
blickade de djupt in i hvarandras tiror. Larsberg
såg dem, och någonting som liknade en rysning
banade sig väg ur hans breda bröst: — Lilla Lisa!
hvis-kade han nästan ljudlöst för sig själf, lilla, lilla Lisa!
Du ska få din Jonke! Jag skall skapa eder lycka! —
Han hade fattat sitt beslut. Hans plan var
mycket enkel. 1 morgon skulle den stora täflingen gå af
stapeln. Inför hundra tusen människor från alla
världens länder skulle dä äfven Larsberg och Jonke
tiifla om världsmästerskapet på 4,711 meier. Ingen
mer än Jonke vågade möta den store löparen i denna
infinn. Men då skulle Larsberg låta Jonke få komma
före, låta Jonke först spränga målsnöret! Det var
hans enkla plan, så genialisk i all sin enkelhet, men
dock så svär att genomföra. Ah! Om publiken i Bäns
hade anat de afgruudskval, som nu stormade i den
olycklige Larsbergs bröst! Då skulle den ha lefvat
ända in i själen inför den vansinniga smärta, som
nästan ville kväfva honom. Men inte en muskel
rördes i hans ansikte. Oriirlig satt han där, som vore
han gjuten i brons, tills att kampen i hans inre rasat
ut och ett stilla lugn sänkt sig öfver honom. Och
kvällen kom, den milda sommarkvällen. Fästet
kransades af guldmoln. En massa fåglar började kvittra
i träden: pip, pip, pip!
Larsbergs beslut stod orubbligt fast. Jonke skulle
få besegra honom och öfverta hans storhet. Dä skulle
Lisas hårdhjärtade fader nödgas att ge vika. När
Jonke vunnit, denna seger var han ju en stor man,
och ingen fader i världen skulle kunna vägra att ge
sin dotter åt världsmästaren, äfven om denne vore
fatt i. På vädjobanan rniites inte människovärdet
med pängar, och idrotten är vår tids ridderlighet.
Så skulle Larsberg skapa de båda ungas lycka. Sedan
gällde det för Jonke att i kampen med de andra
grabbarna behålla sin plats som nummer ett. Han skulle
kanske fä erfara, att världsmästarens ställning
medför ett tungt ansvar. Men det blir lians ensak!
Dagen därpå spreds ined telegrafen till alla
världens tidningar, de största som de minsta, det
nästan sagolika budskapet, att Larsberg,
världsmästaren på 4,711 meter, var slagen i täflingen och att
 |
FÖRLÄNAR HUDEN .:
UNGDOMLIG FRISKHET
och SKÖNHET. :: :: ::
M. ZADIG® PRISBELÖNTA NEUTRALA
LANOLIN-CREME-TVÅL
M. ZADIG, MALMÖ, H. M. KONUNGENS HOFLEVERANTÖR.
VÄLGÖRANDE, MILD
och BEHAGLIG. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Jan 15 17:29:19 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sportospe/0012.html
