Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - INLEDNING.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själslifvet öfverhufvud, hvadan språkvetenskapen således
äfven är på det närmaste förbunden med psykologien. Och
hon intager till följd häraf en egendomlig midtställning mellan
de naturvetenskapliga och de humanistiska forskningsfälten,
står vid gränsmärket mellan dem båda.
Detta lingvistikens janushufvud framträder äfven, när
vi betrakta dess hjälpvetenskaper af så att säga andra
ordningen. Som vi ofvan antydt, äro språken i sitt lif och
sina öden i hög grad beroende af rent yttre geografiska och
historiska förhållanden. Och språkforskaren måste därför
gång på gång vända sig till geografien och historien, speciellt
inom den senare till kultur- och litteraturhistorien. Och när
han ej sällan är tvungen att fördjupa sig i gulnade
manuskript eller i tolkandet af ofta svårtydda inskriptioner, måste
han ock i fullaste mening höra till de ’skriftlärde’ och vara
hemmastadd på handskriftkännedomens, textkritikens och
epigrafikens gebit.
Så länge emellertid språkvetenskapsmannen vid dessa
sina undersökningar har häfdaforskaren vid sin sida, känner
han sig ännu vandra på jämförelsevis fast grund, men när
han vill söka tyda en förhistorisk inskrift från den gråa
forntiden, hvarifrån på sin höjd blott förvirrade sägner
och sånger ha nått fram till eftervärlden, då kan
historikern ej längre följa honom på den gungande marken, och
han är då tvungen, när han hvarken af språkliga eller
epigrafiska grunder kan ens närmelsevis bestämma inskriftens
ålder, att vända sig till arkeologien. Men han vandrar allt
längre på det förflutnas stora graffält och, lämnande myten
och sagan långt bakom sig, kommer han omsider till redan
i urtiden förvittrade grifter, om hvilka ej ens fornforskaren
har något att förtälja. Ty i sin sträfvan att lösa språkets
gåta vill han ej stanna, förr än han funnit dess yttersta
ursprung, och då måste han ock söka besvara frågan om
människans första framträdande på jorden.
Men på det spörsmålet kunna endast geologien och
hennes dotter, paleontologien, gifva ett sväfvande svar, hvadan
han slutligen finner sig nödgad att äfven rådfråga
målsmännen för dessa forskningsgrenar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
