Språkets lif, inledning till den jämförande språkvetenskapen / 80 (1899) Author: Karl Ljungstedt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljudöfvergångar och associationsförändringar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Roþen = Roslagen), älskog < fsv. aelskhughe (jfr. räddhåga),
argbigga < arg + fsv. bikkia (= hynda) m. fl.

Det är ögonskenligt, att det ideella afståndet mellan ett
substantiv och dess verb är större än mellan de olika
böjningsformerna af ett och samma verb. Ej dess mindre har
sträfvandet efter likformighet och harmoni varit nog starkt
att utjämna äfven sådana divergenser som lån — läna[1]
> lån — låna, kam — kämma > kam — kamma etc., en
process som ännu ej är fullt afslutad i lås — läsa och låsa.

Från verbets aktiva form ligger äfvenså den
deponentiella längre bort än den passiva, ty den förra står liksom
på samma nivå som den aktiva, är dennas jämställda,
handlingslystna vederlike, medan den senare är densammas
underordnade, lydige tjänare. Därför attraherar den aktiva
formen ock starkare den passiva än den deponentiella. Och
då dessa båda äro till sin bildning identiska, visar sig
dennas starkare dragningskraft däri, att den passiva formen
vida oftare än den deponentiella är ombildad efter den
aktiva. Så t. ex.

akt.	rifver	—	pass.	rifves	—	dep.	’riffs’
»	biter	—	»	bites	—	»	’biss’
»	slår	—	»	slås	—	»	’slåss’.

Det torde ock villigt medgifvas, att det är ej en så
liten skillnad mellan ’de rifvas, de bitas och de slås’ och
’de riffs, de biss och de slåss’. I förra fallet kan man ej
låta bli att tycka det är synd om de där stackarna, i senare
fallet nästan kliar det i fingrarna att ej få gifva ’dom där
rustibussarna’ en välbehöflig och välförtjänt ’sitt opp’.

De singulara och plurala formerna i verbalböjningen
stå tydligen hvarandra mycket nära. Därför rätta sig också
de senare ofta efter de förra. Så t. ex. fsv. brøt — bruto

»En hans finansplan väl förtjänar
att nämnas för sin nyhets skull.
Den lyder så: ju mer man länar,
dess mer man sätter sig i skuld.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>