Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljudöfvergångar och associationsförändringar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en annan ritning än den ursprungliga. All
associationsförändring förutsätter sålunda för sin tillblifvelse en viss grad
af glömska.
Eftersom intrycken i minnet gång på gång behöfva
upprepas för att blifva tillräckligt djupa, är det, som vi sade,
de vanliga orden och ordformerna, hvilka tjäna till mönster
vid detta restaurationsarbete. Men det är här att märka,
att vi taga uttrycket vanlig i betydelsen ofta förekommande,
och vi måste därför vid hvarje analogibildning ej endast
räkna, utan ock väga orden. I en talrikt representerad
böjning kan det därför mången gång blott vara själfva typen,
som är i denna bemärkelse vanlig, och således endast denna,
som kan attrahera. I en fåtaligt företrädd flexion åter,
hvilken alltså från denna synpunkt är relativt sällsynt,
kunna däremot själfva orden vara så vanliga, att de äro i
stånd att utöfva en till och med lika stark attraktion.
Härigenom förklaras t. ex., att den visserligen fåtaligt
representerade, men i det dagliga talet så ytterst ofta förekommande
deklinationen hand — händer, tand — tänder kunnat locka
till sig brand — bränder (fsv. brander — brandar) från den
numerärt så öfverlägsna böjningstypen dag — dagar, sol —
solar, en företeelse, som dock i alla fall knappt torde
inträffat, så vida ej ljudlikheten härtill mäktigt bidragit. Af
samma skäl ha, som ofvan anförts, de i själfva verket långt
svagare s. k. starka verben vunnit en och annan seger öfver
sina vida starkare motståndare, hvilka det oaktadt allt
fortfarande kallas svaga. Och skulle ett ord så ytterligt ofta
brukas, att det aldrig ens i minsta mån hinner förgätas, då
är det också i regeln oemottagligt för all analogi. Detta är
i allmänhet fallet med hjälpverb, pronomina, räkneord etc.
och till följd däraf äro dessa ock i alla språk från den
abstrakta grammatikens synpunkt de mest oregelbundna. Här
få därför äfven ljudlagarna fritt husera och de omvandla
också vanligen ordens former till den grad, att dessa knappt
kunna sägas representera några vissa flexionstyper, utan
hvart och ett har ofta nog sin särskilda böjning. Så t. ex.
Sv. skall — skola, må — måtte; ty. werde — wurde,
mag — mögen; eng. was — were; fr. j’ai —j’avais — j’eus etc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
