Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Betydelseväxlingar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mängd skilda betydelser, om språket i någon mån skall
kunna uttrycka allt det lilla, som bor i vårt inre.
Det är denna nödvändighet att låta orden beteckna
något annat och mera, än hvad de ursprungligen betydde —
oafsedt det ständigt återkommande behofvet af nya uttryck
för alla nya förhållanden och idéer — som är den djupaste
grunden till betydelseväxlingarna, och det är, som nyss
framhållits, idé-associationerna, hvilka så beredvilligt besörja
detta ordens öfverflyttande från den ena betydelsen till den
andra.
Vi skola nu efter dessa allmänna betraktelser taga
betydelseöfvergångarna i närmare skärskådande.
*
»Ordet vardt kött och bodde ibland oss.» Det är ingen
hädelse, när vi i detta sammanhang anföra dessa Evangeliets
ord, ty de ega här sin fulla, man kan nästan säga religiösa
tillämpning.
De stora fullvuxna människobarn, vi kalla naturfolk,
kunna ej fatta något annat än det materiella. Allt tager
för dem kroppslig gestalt, och de äro allt för naiva att ej
antaga som själffallet, att likasom de själfva äro orsaken till
sina egna handlingar, likaså måste hvarje naturföreteelse
vara omedelbart och direkt orsakad af en annan kroppslig
person. Och som de snart märka, att naturkrafterna äro
vida starkare än deras egna ringa kroppskrafter, föreställa
de sig den till grund för den eller den naturföreteelsen
liggande personen vida mäktigare, än hvad de själfva äro.
När t. ex. stormen ryter i skogen, så tänkes detta bero
därpå, att en jätte sitter i en örns skepnad vid världens
ände och viftar med sina väldiga vingar öfver jorden. När
de skumhöljda vågorna höja och sänka sig på det förrädiska
hafvet, då är det Ägirs fagra döttrar, som stiga upp ur
djupet och med sina mjuka, svällande former locka med
underlig makt den unge vikingens håg. Och när den
brusande forsen störtar sig utför stalpet och sjunger sin sorgsna
sång, då är det Näcken, som vid den branta hällen griper i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 21:13:51 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/spraklif/0113.html
