- Project Runeberg -  Språkets lif, inledning till den jämförande språkvetenskapen /
150

(1899) [MARC] Author: Karl Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutord.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Man kunde då med skäl förmoda, det några
nybildningar i detta ords egentligaste mening såsom obehöfliga ej
längre skulle förekomma, men så är ingalunda förhållandet.

I språkets urtid kunde tydligen orden ej bildas af andra
redan förut varande ord, ty sådana funnos icke, utan de
måste småningom ha uppvuxit ur rent naturliga ljud och
ljudhopningar, hvilka voro omedelbart framalstrade af fysiska
förrättningar — såsom barnets diande —, eller af omedvetna
reflexer af känslor af behag eller obehag eller slutligen af mer
eller mindre ofrivilliga efterhärmningar af naturljud och
djurläten.

Lika naturligt som det vid närmare eftertanke visar sig
vara, att denna af tyskarne kallade Urschöpfung i det
mänskliga språkets första barndom måste varit nästan enrådande,
lika egendomligt kan det i förstone förefalla, att denna
primitiva orddaning än i dag i de konventionella
kulturspråken kvarlefver. Men så är det dock, och så måste det äfven
vara. Ty vår fysiska natur har föga förändrats af civilisationen
och vi äro allt fortfarande ej blott människor, utan också
djur. När våra högre psykiska egenskaper af någon
anledning varda paralyserade, såsom vid plötsliga affekter, häftiga
drifter etc., är äfven djuret inom oss genast färdigt att
träda fram. Och vi må älska den lille vildbasaren hur
mycket som hälst; ännu är han dock, djupare sedt, blott
en liten vilde, som endast småningom kan utveckla sig till
en värklig människa.

Det är ej den döda, stillastående, utan den lefvande,
rörliga världen, som i första hand väcker vår
uppmärksamhet. Därför var det ock bullret och rörelsen i den omgifvande
naturen, urmänniskan med sina läten i begynnelsen sökte
efterlikna, och det är äfven detta våra nutida på liknande
sätt skapade onomatopoetiska eller ljudhärmande ord
i allmänhet beteckna. Så t. ex. bullra, bubbla, häckla, klunka,
knastra, klirra, mumla, morra, plaska, plumsa, rassla, surra,
bums, pladask, piff paff puff
etc. samt vidare kuckeliku,
bä, vovvov, miau
m. fl. På grund af sitt ursprung äro dylika
ord i viss mån internationella och kunna därför påträffas
i fullkomligt obesläktade språk, ty lika orsaker alstra lika

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:13:51 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/spraklif/0154.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free