Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Silfverbrand, Susy. Undersökningar rörande användningen af sig och sin i nysvenskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIG OCH SIN I NYSVENSKAN.
121
emot är om Rydberg så, riktigt beskrifver Gunnar såsom lika
"lång som sin far" (Vapensm., 32), låter oss veta, "att Slätte
är bättre än sitt rykte" (Vapensm., 38) eller omtalar, att
"mäster Gudmund plägade vara .lika tidigt uppe som sina
gesäller" (Vapensm., 56). Till försvar för de tre sista
konstruktionerna lär man näppeligen kunna påstå, att exemplen ej
utgöras af mer än en sats. Tanken fordrar två. Ännu
tydligare än här ofvan framträder detta i Snoilskys
"Brandklipparen gjorde som sin monark" (Sv. bilder, 80). Sådana
uttryck som de nyss nämnda äro emellertid vanliga hos våra
goda författare. Men då i dylika4 fall ett regelenligt hans
nästan lika ofta förekommer i skriftspråket och ej heller är
främmande för talspråket, vill det synas, som om det borde
afgå med segern.
Vidare böra reglerna för den fullständiga satsen följas
äfven i satsförkortningar. Leopolds "Eglé i detta lugn, så
nytt för hènnes hjärta, förnötte än en dag" (Ekerm., 185)
och Geijers "Sig själf sitt värn, han visste andra skydda"
(Ekerm., 319) bevisa nogsamt detta påståendes sanning, för
så vidt det är fråga om en attributiv satsförkortning, eller en
s. k. participialkonstruktion. — "Den siste atenaren"
innehåller ett exempel som osökt erbjuder sig till skärskådande
på denna plats. Det lyder: "Hon har hvarken förgätit
kyrkan eller dig, hennes biktfar" (d. I, 118). Så som Rydberg
konstruerat, måste de sista orden anses som attributiv
satsförkortning. Men det hade nog förefallit naturligare, om
"biktfar" varit bestämdt af sin och sålunda kunnat tagas
som apposition-.
Af ojämförligt mycket större intresse ur "sig- och
sin-synpunkt", om jag så får uttrycka mig, är satsförkortningen
ackusativ med infinitiv. Dalins ord om Svea: "Hon såg ett
lyckligt folk i tysta dälder bo och stifta själf sin lag, sitt
arbet och sin ro" (Ekerm., 110) samt Creutz’ "Du ser ju
offrens rök mot himlen häfva sig" (Ekerm., 133) visa oss en
regelrätt användning af reflexivpronomina. Men de undantag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
