Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Silfverbrand, Susy. Undersökningar rörande användningen af sig och sin i nysvenskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
STJSY SILFVERBRAND.
Runebergs ord om Saarijärvibon att "det armod och
det betryck i hvilket han lefver har gjort honom inom sig
sluten" (Runeberg, II, 435) ge oss en anvisning på att sig
kan förekomma såsom prepositionsadverbial till ett objektivt
predikativ och att det i denna ställning måste visa på objektet.
Liksom sin kan ha afseende på ett genitivattribut, så
kan äfven sig ha det, naturligtvis under delvis ändrade
förhållanden. Rydberg talar om att Neros "aldrig tämda åtrå
att rusa sig af folkets bifall . . . blir omättlig" (Rom. kejs.
116) och på ett annat ställe om att "några män och ynglingar
samlade sig för att lyssna till ord om människosjälens kraft
att genom sig själf förädlas" (Den siste aten., I, 243). Sig,
som på det ena stället är objekt och på det andra adverbial
till en infinitiv, syftar i båda fallen på genitivattributet till
konstruktionens hufvudord. Under förutsättning att ett dylikt
attribut saknas, kommer sig att hänföras antingen till ett
adverbial i satsen, såsom i Olaus Petris ■ utlåtande om kung
Kristian, att han "gaff inghen tilfelle til at noghot betenkia
sigh til sin dödh" (N. och M., 22), eller till ett ej i denna
förekommande ord, såsom i Tegnérs "Den må komma af... ett
barnsligt begär att utmärka sig" (Tegnér, II, 184).
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
