Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4 - Mjöberg, Josua. Några iakttagelser om uttrycksfullhet och ordknapphet i det poetiska språkbruket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTTRYCKSFULLHET OCH ORDKNAPPHET.
213
Bele hörde dock först en sång, den lät som en trollsång
(F. S. 3,188)
Då stiger plötsligt från templets tinnar
hans falk i höjden och skjuter ned
på Frithiofs axel, så var hans sed
(F. S. 12, 86—38)
Nu Halvar skrek med ifver
och hof sin hvita staf:
För edert slagsmål blifver
Här ingen glädje af.
(F. S. 11,121—124)
Om prosan, såsom här skett, mellan anföringsverbet skrek
och anföringen skulle inskjutit en sats, så hade den måst
vara underordnande: ui det att han hof" e. d. — T. o. m.
då en bisatsrad påbörjats, händer det att öfvergång sker
till hufvudsats:
Hans land var som lunden, der gudar bo,
och vapnen komma
ej inom dess gröna, dess skuggiga ro,
och gräsen gro
fridlysta derstädes, och rosorna blomma.
(F. S. 5, e—lo)
Företeelsen är rätt vanlig i klassiska språk, speciellt
grekiskan 1, och det är möjligt, att Tegnér vid konstruktionen af
den citerade strofen haft tanke på detta grekiskans bruk.
Emedan bisatser gärna ersättas af hufvudsatser,
före-4 kommer sällan indirekt anföring i poesi. ^ Äfven då sådan
påbörjats, brukar snart nog ske öfvergång till »direkt. I F.
S. 2 förtäljes om de gamle Bele och Thorsten:
Derefter talte bägge mång hjertligt ord
allfc om sin trogna vänskap, berömd i Nord;
hur trofast intill döden, i nöd och gamman,
två knäppta händer lika, de hållit samman (121—124)
1 Jfr t. ex. Francisci Vigeri De græcæ dictionis idiotismis4
sid. 170 b.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
