Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
ERIK ROSENGREN.
Vi veta icke att artikulationsenergien är lika för lika
accentuerade stafvelser. Äfven om vi visste det, så är det orätt
att sluta, att accentuppfattningen är en illusion af
artikulationen, så länge vi ej uppvisat, att den icke kan ha sin
grund i någon annan likhet på närmare håll i
hörselförnimmelserna. Men nu veta vi, att i svenskan de accentuerade
stafvelserna alltid erbjuda lika längd och i d:r M:s tyska
alltid’lika melodisk accent.
Men antaget, att artikulationsenergien för lika betonade
vokaler är lika och att vi genom den fysikaliska intensiteten
kunna höra oss fram till den totala artikulationsenergien, på
hvilka omvägar måste det icke ske? huru ändamålsvidrigt
förefaller det icke att utföra så månggradiga och
komplicerade förnimmelsefunktioner för att slutligen stanna vid ett
magrare resultat? Detta synes föga öfverenstämmande med
naturens ekonomi och i följd häraf skulle man snart nog afstå
från den sista slutledningen till artikulationsenergien och nöja
sig med de rikare differentierade fysikaliska intensitetsgraderna.
Härmed hafva vi nu kommit tillbaka till
ljudförnim-melseintensiteten, eftersom denna utgör det enda sätt, hvarpå
den fysikaliska intensiteten är för osa förnimbar och
medveten. Men då återkommer orimligheten, att vi skulle kunna
bestå alla vokaler och alla accentgrader med särskilda
för-nimmelseintensitetsgrader och det på hvarje särskild
intensi-tetshöjd, som rösten kan välja vid starkare och svagare
prononciation.
Det ligger något synnerligen dristigt i d:r M:s teori.
Åtminstone torde man inom språkvetenskapen icke pà länge
skådat någonting så djärft. I frågan om musikens toner har
en liknande åsikt blifvit framställd. Man har menat att
tonhöjden skulle bedömas efter ’"muskelförnimmelser" d. v. s.
kraft- och lägeförnimmelser i struphufvudet. Emellertid har
man funnit, att rörelseförnimmelserna i struphufvudet äro i
finhet oändligt underlägsna örats tonsinne. I struphufvudets
rörelser skulle man på sin höjd kunna urskilja 40 olika grader,
under det att örat kan urskilja flera tusen. Man sjunger
också falskt, om man icke hör sin egen röst. Det är örat,
som kontrollerar den korrekta tonhöjden.
Hvad ljudstyrkan beträffar — detta erkännande må
göras till favör för d:r M:s åsikt — kan man verkligen sätta
i fråga, om icke känsligheten därför är svagare än
rörelse-känsligheten. Åtminstone tycker jag mig kunna på en vokal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
