Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Hesselman, Bengt. Preteritum af gråta, låta (sonare) och utvecklingen af samnordiskt ē
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PRETERITUM AF GRÅTA, LÅTA ETC.
117
Förr i tiden synas de ha varit vanligare än nu, att döma
af de relativt talrika fallen i bröllopsskrifterna och hos
grammatici. Deras fåtalighet i de nyare uppteckningarno
beror nog till en del på svårigheterna vid
ljudbestämningen, hvarom se Tiselius o. a., t. ex. s. 54:
"Beträffande rspr. fredag visste J. P. ej säkert, hvilketdera
ljudet (a 1. ea) gammalspråket hade". Och på grammatisk
konstruktion hos språkhistoriskt bildade upptecknare! Jfr
ofvan s. 115 not 2. Men hufvudsakligen ha vi här att se en
verkan af den i äldre tid långsamt försiggående, i
nutiden hastigt påskyndade försvenskningen af de
uppländska målen1. I det hela är i närvarande stund
den-karaktäristiska uppländska diftongen ie starkt hotad till
sin existens, äfven i sådana ord, där skriften har e. Den
höres hufvudsakligen hos äldre personer, de yngre ha
nästan öfverallt substituerat a, i grannskapet af städerna
är den alldeles utdöd eller kvarlefver på sin höjd som myt,
likaså i Mälarbygderna i södra delen af Uppsala län2.
Här ha e- och ä-ljuden (af ë, i) alla sammanfallit i
& eller dess ekvivalenter. Men enstaka förekomster af
former som jäll ’eld’ och det öfverallt vanliga JärTcer för
Erik antyda, att den tidigare varit vanligare. Ett
motsvarande intryck får man också af de talrika uppländska
(och sörmländska) bröllopsdikterna på dialekt från
1600-och 1700-talen. Att den funnits i närmaste grannskapet
af hufvudstaden är i hög grad sannolikt. Den kan ännu
1 Utgående från skriftspråket och från talspråket i städerna,
framför allt Stockholm. Stockholmskan är nog i grunden god
uppländska, öfverensstämmande med närgränsande Upplands- och
Södertörns-mål. Men den har säkert i äldre tider — medan Stockholm
ännu var en småstad — stått under starkt inflytande af de inre
Mälarbygdernas mål, uppländska och sörmländska, tack vare
inflyttningar och liflig trafik, under sommaren med båtar och skutor,
vintertiden på isarna. Som stadsspråk har den mer än en vanlig dialekt
influerats af skriftspråket och med det närsläktade talspråksstilarter.
2 I södra Fjärdhundra har den kanske aldrig funnits.
Språk och stil. V. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
