- Project Runeberg -  Språk och stil : tidskrift för nysvensk språkforskning / Elfte årgången. 1911 /
191

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NAGU A ANMÄRKNINGAR TILL RELATIVSATSER. 191

trädande hos åtskilliga landsortsbor skulle kunna bero därpå
att de tillbragt en längre eller kortare tid av sitt liv i
huvudstaden eller varit utsatta för litterär påverkan, så gives det
dock andra, hos vilka sådana förklaringsgrunder falla till
marken. Dessa samordningar äro också av det kynnet, att de
helt säkert erbjuda sig själva och utan vidare flyta ur en
författares penna. Dock vill jag ej förneka, att t. o. m.
utländskt inflytande kunnat göra sig gällande hos mer än en
av våra författare. Dylika språkliga företeelser dyka
nämligen upp här och var alltifrån grekiskans och latinets
landamären fram till våra dagars språk. Men särskilt höra de hemma
i franskan. Och att varken gustavianerna eller senare tiders
franskbildade vitterhetsidkare undgått dessa gallicismer, torde
icke framkalla någon undran.

Någon sällsynt gång spårar man ett relativpronomen
samordnat med ett substantiv, såsom hos Frans Hedberg: "den
höga ~ pannan, mellan vilken och den svarta väderhuvan
några vita strån ~ stucko fram" (Kapellpred. 108). Exemplet
manar knappast till efterföljd.

Däremot ser jag intet skäl, varför man ej skulle få
använda ett relativpronomen som objektiv genitiv. Jag har
visserligen hört tvivel uttalas mot att skriva "ringen, vars
förlust grämde honom". Men författarna jäva fullkomligt
dylika betänkligheter.

människornas första vildelevnad, vars förlust han (Eousseau) icke
nog kan beklaga (Atterbom, Sv. Siare och Sk. V9, 152). — en plikt,
vars uppfyllande utgjorde det enda villkoret för hans räddning
(Rydberg, Siste At. II7, 134). — någon fråga, vars besvarande skulle
nödgat honom till . . . (Rydberg, Siste At. II7, 137). — en lieformig
hake i vars bruk han haft god tid att öva sig (Rydberg, Siste
At. n7, 246). — han ville förhärliga kälkborgaren, vilkens orättvisa
ringaktning av de lärde han fann sig uppkallad att slå tillbaka
(Strindberg, I röda rum3 63).

Likaledes kan man utan tvekan låta det relativa
adver-bet där (dit), som ju är ett ortsadverb, syfta på ord, som
ej ha rumsbetydelse, såsom skaldestycke, vers, citat, vision,
dröm, samtal och mångfaldiga andra. Så skriver — för att
endast gripa ett exempel ur högen — Ljunggren: "Även i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:17:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sprkstil/1911/0195.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free