Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DJURÖGON I BILDLIG ANVÄNDNJ NG OM MÄNNISKOÖGON. 19
(236); G. Jansson, Det gamla huset II, 130: "Lik en dödsskjuten
fågelunge, hvilken ej begriper hvad som händt, fastän blyhaglet
träffat honom, stirrade han på det besynnerliga ansiktet" (237); Sigurd,
Fideikommissarien till Halleberg 33: "Hon blickade på modren som
en liten skrämd fågel, då han flaxar mot en stängd ruta" (238) och
Id., Fru Westbergs inackorderingar 113: "Bröstet häfdes våldsamt
och blicken var förskrämd som en sårad fågels" (239).
De flesta av dessa citat äro att jämföra med de ovan
behandlade ’lidande’ djurögonen. Av annan art är bilden i
följande citat ur Ernst Ahlgren, Fru Marianne2 51: "Hon
såg upp med sina utstående, närsynta fågelögon" (240).
Hönsögon har Math. Roos, Hvit ljung 189:
"Bekymrade och knottriga sammankrympte rynkorna i hennes
ansikte, ögonen blinkade som på en orolig höna" (241).
Härjämte må erinras om ordet hönsblind hos Eva Yigström,
Sagor och äventyr, Sv. Lm. V, 1, p. 83: "En präst, som var
så stabbig på synen, så att folket mente, att han var
höns-blind" (242) och ib. 84: "Vi veta ju, att prästen var
höns-blind, så att han rakt inte kunde se nattetid" (243).
Kalkonögon har Lundegård, Struensee II 262: "[Brandt]
började plötsligt koxa som en kalkontupp beredd till strid"
(244) och av helt annan art W. v. Braun i Barnsölet,
Dikter I, 1837, p. 97: "Men fruarna sågo så klokt på
hvarannan / Och dolde sitt nöje i näsduk och hand, / När pappa, vid
fönstret, sig gned uti pannan / Samt gaf en kalkonblick åt
månen ibland" (245). Med denna sista kalkonblick torde
menas en dum blick — i Carolina talar v. Braun om
"fågelrikets förklarade dumbom kalkonen".
Duvoögon, milda, ljuva, särskilt om kvinnoögon, är en
urgammal och allmänt spridd bild.
Den finnes, som bekant, redan i Salomos höga visa 1, 15 och
4, 1: "Si. min kära, du äst dägelig, dägelig äst du, din ögon äro
såsom dufvoögon" (246) och ib. 5, 12: "Hans ögon äro såsom
dufvo-ögon vid vattubäckar, tvagne med mjölk" (247). Heidenstam,
Svenskarne och deras höfdingar II, 122: "Hans [Karl X Gustafs]
dufvolika ögon och den smala pannan under det benade håret
påminde i förstone om en kvinna" (248) och strax efter: "Nu flög
dufvan sin kos, och det ljungade under ögonbrynen"; Hed v. Billing,
Historien om en stackare 95: "Hon, som hade ögon ljufva som en
duf-vas och läppar, som skälfde af åtrå efter kyssar" (249); Ola Han-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
