Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Belfrage, Sixten. Studier i Runebergs komposita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
SIXTEN -BELFRAGE
det stora hela torde nog också detta avvägande vara riktigt, för
så vitt man främst tager i betraktande förra hälften av
1830-talet, då Runeberg, såsom redaktör för Helsingfors
Morgonblad, hade tillfälle att uppträda som kritiker. Visserligen
svängde den unge kritikern sin färla med synnerlig kraft
även åt det akademiska hållet, och man har lätt att förstå,
att Beskow vid minnet härav icke tilltrott Runeberg något
överflöd av välvilja gentemot Leopold och hans skola.
Bäst betygad är dock utan tvivel Runebergs motvilja mot
fosforisternas "svammel och öfvergrepp". Icke minst gällde
denna överdrifterna i deras språk. I sin recension över
Euphrosyne klandrar Runeberg som det första av de fel.
"dem hon adopterat ur fosforisternas skrifter", "ett
lättsinnigt handterande af praktord och bländande fraser", som får
gömma och överskyla en fullständig brist på poetisk
inspiration. "På de ställen, der en sann ingifvelse leder
författarinnan, der hon har något verkligt att anbringa, någon sann
åskådning att återge, är hon alltid klar, okonstlad och
flärdlös, och det svulstiga smaragd-språket undantränges af
hjertats verkliga och enkla ord. Hvar och en finner huru
obehagligt ett sådant kittlande af inbillningens gröfre
sinnlighet i längden måste blifva, då uppfattningsförmågans alla
ädlare fordringar lämnas otillfredsställda. Det tröttar till och
med hos Stagnelius någon gång, ehuru det hos honom ändå
alltid äger en egentlighet och gedigenhet på sitt ställe, som
tillika talar till det djupare hos läsaren" (6,105). I annan
riktning illustreras denna Runebergs motvilja mot ytligt
effektsökeri inom poesien av hans parodier på C. F. Dahlgrens
onomatopoetiska uttryck.
När Runeberg vänder sig mot nyromantikernas
"svulstiga smaragdspråk", vill detta uttryck säkerligen antyda icke
blott deras smak för klingande och vackra ord i allmänhet
utan även deras förkärlek för granna och pompösa
sammansättningar. De senare utgöra måhända det mest i ögonen
fallande draget i nyromantikens stilkaraktär, och Runebergs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
