Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Hesselman, Bengt. Ortografiska reformer i språkhistorisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORTOGRAFISKA REFORMER I SPRÅKIIISTORISK JiELYSXIXG 123
reglerades efter rent grafiska grunder, väsentligen s& att v
sattes i början på ord och u inuti, t. ex. vara, haua eller
vt, hus; den moderna fonetiska fördelningen mellan u och
v liksom mellan i och j% är i alla europeiska språk av sent
datum, den uppfanns i Italien på 1500-talet (av Trissino) och
spred sig sedan så småningom till övriga länder. Då man
nu i fornsvenskan fann på att skriva f i half, haf, var det
tydligen en mycket praktisk utväg, ty visserligen fanns det
en möjlighet att här läsa fel och säga /*, men frestelsen
därtill var i själva verket minimal, eftersom de gamla
nordiska språken alldeles saknade ord med /"-ljud i slutet, sådana
som chef, strof, Adolf, det är idel unga ord som inkommit i
senare tid från främmande språk. Det naturliga uttalet blev
halv, hav, och regeln att skriva v-ljud med f i slutljud och
framför konsonant var synnerligen lättlärd.
I viss mån en annan blev givetvis situationen i nyare
tid, då skillnaden mellan u och v (eller förr w) blev
genomförd, konsekvent först på 1700-talet, och då höjas också ropen
på avskaffande av stavningen med fl. Det är emellertid ett
märkligt faktum, att den gamla regeln om f för v så godt
som aldrig gav upphov till några felstavningar med v för f,
som man väl skulle ha väntat enligt den fonetiska
rättstavningsteorien, eftersom f dock var ett "ljudstridigt"
beteckningssätt. I de gamla fornsvenska handskrifterna skall man ha
svårt att leta upp något enda fel av denna art — de få som
kunna uppvisas bero på "samhörighetslagenu — och även i
ny svensk skrift äro de mycket sällsynta. "Bockarna" med v
för f i litteraturen äro knappast äldre än 1906 och äro en
direkt följd av stavningsreformen. Man ser nu ofta även
hos-goda författare och övade sättare stavningar som halvt med
v eller rävst, torvtig, t. o. m. rävsa, skavt. Det är ingen
utsikt till att de med tiden skola bli väsentligt färre än de
1 Mindre betydelse har det haft att nysvenskan fått in ett antal
lånord med ft. ex. strof, eller med v-ljud som också teckülas med r,
t. ex. oliv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
