Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pehr Staaff som journalist af Efraim Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förföljde han utan miskund. Själf föredrog han att gå
och gälla som okänslig framför att förråda något af det
veka, varma, som var det innersta i hans väsen, och som
han endast undantagsvis blottade direkt äfven för sina
närmaste. Indirekt sken det igenom i den osjälfviska
hän-gifvenhet han gaf sina vänner. Så intensivt lefde han
deras lif, delade deras sorg och lycka, hoppades och stridde
med och för dem, att hans offentligt uttalade omdömen
mer än en gång därigenom blefvo färgade alltför
sympatiskt, eller alltför antipatiskt. Med sitt logiskt klara
huf-vud var Pehr Staaff icke nog objektivt anlagd att stå emot
sina starka känslors och — i andra fall — sin rikt
spelande kvickhets ingifvelser. Han blef understundom
orättvis, något som icke bör öfverskylas. Han var nu engång
den han var, en alltigenom egenartad personlighet med i
ögonen fallande svagheter på en underbotten af de
mest gedigna karaktärsegenskaper, mindre öppenhjärtigt
affischerade.
Han förvärfvade sig många fiender och många
hän-gifna vänner.
Under Uppsalatiden hade han mer eller mindre
medvetet lagt den bästa grund för en kommande publicistisk
verksamhet. Mångsidigheten i intressen och utbildning är
ju för denna bana af så stor betydelse. Men för en
dramatisk författare är den det knappast mindre. Studenten
Pehr Staaff skref då och då i tidningarna som så många
andra bland kamraterna. Men han skref också dessemellan
små teaterpjäser med motiv ur kamratlifvet. Själf talade
han aldrig om hvad han tänkte bli. Kanske drogs hans
håg både åt teatern och publiciteten, och kanske hoppades
han att kunna förena den ena verksamheten med den
andra. Han blef nu hufvudsakligast journalist och
uppnådde såsom sådan en rangplats. Han fick visserligen tid att
skrifva ett icke ringa antal stycken för scenen. Men mot
slutet af hans lefnad framskymtade nog understundom ett
vemod öfver att han ej hunnit göra allt hvad han skulle
önskat af sina möjligheter som teaterförfattare.
Han har dock skapat sig en aktad ställning inom den
samtida svenska teaterlitteraturen. Hans komedier, af hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
