Att i ett kotteri hafva en gång satts
af den »la force des choses» man ej kan bestrida
uppå den permanenta poetens plats,
det är en ära som har sin trista sida.

Ty när festföremålet är alnslångt blott
och bara sällan skriker och ofta äter,
kan man då undra på, om det synes smått
för än så litet storslagna festpoeter.

Om blott han vore större, så gick det lätt,
om blott han någon egenskap lagt i dagen,
om blott han hunnit visa på något sätt,
att han har mer att lefva för än blott magen.

Men fast af forntid inte han har ett spår
och fast hans nutid är bland de mest banala,