Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bengta eller Benedicta - Bengtsdotter, Brigitta - Bengtsdotter, Catharina - Bengtsdotter, Ingeborg - Bengtsdotter, Kerstin - Bengtsdotter, Ramfrid - Bengtsson, Anna - Bera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
abbedissan haft samma namn Bengta. Den sista,
Bengta Eriksdotter, var ännu qvar i klostret 1566,
lefde i stillhet och lärde bättre mäns döttrar att
läsa, skrifva och sy m. m.
Bengtsdotter, Brigitta, enka efter en herr
Erik Pedersson, skänkte 1474 till Kalmare
nunnekloster tvänne gårdar, den ena belägen i Ryssby
socken, den andra i Böle.
Bengtsdotter, Catharina, blef 1551 vald till
abbedissa i Wadstena kloster och dog 1593. Hon
var således abbedissa i 42 år, då ingen före henne
varit det mer än 25 år. Hon var näst den sista
i detta embete, ty 1595 blefvo nunnorna i detta
kloster allesammans utdrifna af konung Carl IX.
En annan qvinna med samma namn blef år 1452
vald och invigd till abbedissa i samma kloster,
men lemnade embetet för sjukdom 1456 och dog
året derefter. Ännu en tredje med namnet
Bengtsdotter, men ej Catharina, utan Christina, var
abbedissa i Gudhems kloster 1451–1461.
Bengtsdotter, Ingeborg, skänkte 1480 tvänne
gårdar i Läby och Grans socknar till Sko
nunnekloster; den ena för sin mans, Johan Nilssons,
själ och den andra till S:t Annæ chor.
Bengtsdotter, Kerstin. Vid Bankhälla by i
Wärends socken påträffades 1738 ett märkvärdigt
och dyrbart fynd. En tjenstedräng, A. Pehrsson,
hade gått till en hage för att se efter sin
husbondes hästar. I detsamma kommo några pigor
med bloss för att i sjön taga kräftor; men som
detta ej lyckades och de vid försöket blifvit våta,
uppgjorde de en liten eld för att torka sig.
Dervid sparkade drängen undan en liten stenhäll,
som låg i lösa sanden och på hvilken i fordna
tider legat en stor sten. Och då han sedan tog
ned i sanden, fann han 2:ne stora guldringar.
Pigan Kerstin Bengtsdotter tog ännu djupare ned
och fann 9 små ringar. De andra pigorna blefvo
rädda, sprungo sin väg och bådo Anders och
Kerstin kasta ringarne i sjön. Men dessa följdes
åt hem med utlåtelse: “i Guds namn taga vi
ringarne med oss, och låtom oss vara ihop, om något
ondt oss hända skulle.“ Hela fyndet utgjorde 131
lod myntvigt. Det inlöstes af kronan och
förvarades i Antiqvitetsarkivet. Drängen erhöll i
ersättning 3299 och pigan 1371 daler kopparmynt.
Guldet, som så ofta stiftat äktenskap, gjorde det
äfven här. Drängen och pigan lade hand i hand,
köpte en del i Norrgård i Snarfva by och blefvo
lyckliga.
Bengtsdotter, Ramfrid, gaf 1359 till Julita
kloster i Södermanland, för sin lägerstad derstädes,
Jäders qvarn vid Arboga, hvilken donation
hennes systerbarn stadfästade 1366.
Bengtsson, Anna, en dotter af riksrådet Carl
Bengtsson af Wintorpaslägten. Hon hade en
särdeles olycka med sina båda män, den ena efter
den andra, hvilka båda dogo en onaturlig död:
den förste, riksrådet och höfvidsmannen Carl
Carlsson Wase, blef 1494 ihjälslagen vid Öfver-Sela
prestgård; den andre, höfvidsmannen på
Elfsborg, Erik Eriksson Gyllenstjerna d. y.,
hemföll åt samma olyckliga öde i Westergöthland år
1502. Detta faktum förutsätter, att dessa båda
herrar och höfvidsman måtte varit verkliga
barbarer mot folket, innan det mot dem kunde bli
så uppretadt. Fru Anna blef mycket gammal:
hon lefde ännu i femtio år efter den sednare
mannens död, men lärer ej varit särdeles god,
välgörande och afhållen hon heller; ty det sägs att
med öknamnet Pintorparefrun skulle man
egentligen menat just henne och ingen annan, fastän
det namnet, jemte den dertill hörande historien,
blifvit tillämpade på så många fruar. Att fru
Anna Bengtsson skulle varit den sannskyldiga
låter troligt, derföre att hon bodde på Wintorp,
hvilket lätt kan förvändas till Pintorp. – Fru
Anna ligger jordad uti Wintorpsgrafven i Dalums
kyrka.
Hon råkade, såsom det berättas, i tvist med
konung Gustaf I, då hon ville begagna sig af den
vid Westerås Recess fastställda rättigheten till
återtagande af gods från kloster och kyrkor.
Hon hade från Skara tagit de gamla gåfvobrefven,
så godt som med våld, men anbefalldes i ett
strängt kungabref att återlemna desamma till
Kongl. Maj:t.
Bera. Denna sköna och glada, men på
samma gång oförsigtiga och tanklösa qvinna hade
helt och hållet sin egen obetänksamhet att skylla
för den beklagansvärda olycka, som träffade henne
redan i ungdomens herrligaste dagar.
Alf och Yngve voro bröder och
samkonungar i Svithiod, och Bera var Alfs gemål.
Men de båda bröderna berättas hafva varit
mycket olika, så väl till utseende, som till lynne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
